Valet faller till sist på en lite sliten stol med hög rygg.
- Bondsk rokoko, säger han som vet. Från 1770 men ommålad någon gång på 1800-talet.
Stolen har säkert inte stått i de finare salongerna och jag känner mig trygg och hemma på den.
Lasse Pettersson är datateknikern som blev antikhandlare. Han fångade upp pappans intresse för gamla möbler, pappan som hette Ingvar och var målarmästare i Linköping.
- Kunskaperna går inte att skaffa på någon kurs, man fick gå till gubbarna som var riktiga hantverkare och lära sig.
Larsbergers antik heter hans och hustrun Madeleines företag som funnits i Linköping sedan 1975, haft sällskap av drygt 20 andra antikhandlare i stan men är nu ganska ensam i branschen.
- Var är alla, undrar han själv. Han som många tror heter Lars i förnamn och Berger i efternamn. Det ena är rätt, det andra fel. En gång i världen hade han företag ihop med Sollberger och så föddes namnet.
"Ett slags återvinning"I dag har företaget tillgång till Ullstämma gamla skola som en enda stor scen för passerade epoker. I närheten ligger Ullstämma återvinningsstation.
- Vi sysslar ju också med ett slags återvinning, säger Lasse.
I tv är det mycket ljus på antika möbler och saker. Det avspeglar sig väl i affärerna?
Tv-programmen har i vilket fall som helst ökat intresset och även ifrågasättandet samt gett mer och mer kunskaper.
Det är bra, allt gammalt är nämligen inte gammalt. Den svarta sidan av intresset för gamla möbler kan ibland stavas näthandel och även auktioner. Det finns lycksökare som utnyttjar okunnighet och luras med ålder och kvalitet, anser Lasse Pettersson. Det existerar även en import av fejkade gamla varor.
Den som kallar sig antikhandlare måste vara mån om sitt rykte.
- Det handlar om förtroende. Vi måste kunna berätta om ålder, skick och helst historien bakom en möbel. Om den nu går att få fram.
Och priserna?
- De går inte upp i alla fall.
Vilken är den bästa kunden?
- Vi har alla sorters kunder,också studenter som vill ha ett gammalt skrivbord. Men bästa kunden är nog ändå den svenska rättvisan. De som gett ett av sina tre barn ett gammalt ärvt skåp och som nu måste hitta liknande till de två andra barnen.
Dags att resa sig från den bondska rokokon. I de gamla klassrummen dignar matborden av guldkantade hela serviser. Inte så lättsålda när alla vill ha porslin för diskmaskin. Märkligt nog säljer gamla sköra glas bra.
Reijmyreglas med stjärnor flirtar med oss från sin plats i det höga soliga fönstret och det går inte att låta bli att önska sig ett hederligt saftkalas i de mångfärgade glasen på fot från samma glasbruk.
Linnetyg till sitsenVi stannar framför en skänk från sent 1800-tal. Vingåkersskänken, säger Lasse, i de trakterna är den vanlig. En så kallad ax-stol (ett ax syns tydligt i stolsryggen), har helt fräckt målats svart i stället för att vara antikvit som den brukade vara på 1930-talet.
- Patrik (en av sönerna som finns med i företaget) tyckte att vi skulle satsa på kontraster. Han valde ett linnetyg till sitsen som bryter mot det svarta.
Vi sugs in mot ett hörn, till det mastodonta skåpet som hittades på en ö i Stockholms skärgård. Det var övermålat tre gånger men under fanns den grågröna originalfärgen kvar här och där. Den har nu återskapats med äggoljetempera.
- Allt är original, utom fötterna. De har vi tillverkat.
En stor snickerilokal hänger ihop med affärslokalerna. Snickare arbetar med att renovera möbler men också med att nytillverka bockar som tillsammans med åldersstigna bords- skivor bildar nygamla allmogebord.
Även de numera lite hånade furuborden kommer ibland till antikaffärens möbelrenovering.
Köksbord i furu- Om du åker till hundra hem där det bor folk i din och min ålder, vad är då det vanligaste köksbordet gjort av? Furu, förstås. Ett köksbord i furu är som ett gammalt förhållande. Det finns inget bättre, tycker många.
- Vet du vad det värsta är? Jo, när bygga-om-programmen i tv sätter några skruvar i MDF-skivor och rollar på färg. Det blir ju inget bord!