I den bästa av världar är alla älskade för den de är, med sina fel, brister och tillkortakommanden. Extra mycket vill vi att barnen ska känna så. Men parallellt med att många föräldrar anser sig ha för lite tid för sina barn tar sig denna vår önskan allt märkligare uttryck.
Det tycks inte som om kärleken till barnen är något självklart längre, som finns där som ett tryggt fundament att stå på. Nej, kärleken (eller vad det nu är)måste ständigt manifisteras. Skyltas med och visas upp.
Redan barnvagnen får sin egen "registreringsskylt". Här kommer minsann inte vilken unge som helst rullandes, nej, här kommer VICTOR 081113 åkandes!
En gång i tiden var det lite gosigt att kunna ge mormor en tekopp med barnbarnets bild på, nu gör föräldrar fondtapeter av sina barn. Och duschdraperier. Och julgranskulor. På födelsedagen får barnet en tårta med en bild av sig själv på, i marsipan.
"Du är bra, du duger fint precis som du är" har ersatts av "du är bäst - och du ska veta om det".
Är det stärkande? Är det bra för självkänslan? Jag vet inte. Tänk om den ikonstatus en del vuxna ger sina barn fungerar precis tvärtom. Blir till en helt orimlig press.Hur känns det att misslyckas med något i sitt liv när man av sina föräldrar betraktas som själva skapelsens krona? När barndomshemmet är tapetserat med bilder av en som mäter fem gånger två meter? När man i alla år matats med den bestämda uppfattningen att man är, inte bara bra, utan BÄST. Av alla.
Jag vet inte. Men jag är väldigt glad att jag inte blev satt på någon piedestal och tillbedd av mina föräldrar när jag växte upp. Jag tror jag hade haft svårare att klara livets smällar då. Jag kände mig älskad ändå, fast jag befann mig på samma marknivå som alla andra.
I den bästa av världar får alla fira jul i lugn och ro. Tid att vara med nära och kära. Tid att njuta. Extra mycket vill vi att barnen ska känna så.
Men många ser redan storögt på när deras mammor likt skållade råttor löper gatlopp för att hinna med allt som de själva har ålagt sig att hinna med, utan att någon bett dem. Varje helg från och med nu måste tillbringas i köpcentret för att allt ska hinna bli färdigt.
Sedan kommer kanske det dåliga samvetet smygande, över att man inte hann göra det där roliga som barnen gillar. Pepparkakshustillverkningen, julgodiset ...
Då får man kompensera det med en julklapp till, fast man redan köpt tio stycken. Och kanske en till ...
Jag är numera immun mot julhets. När affärerna plockar fram julgranskulor i oktober så tittar jag åt ett annat håll. Men ändå slängde jag ur mig följande häromdagen till mina barn: "Tycker ni att jag ska köpa nåt nytt julpynt till huset i år?" De tittade på mig med gapande munnar, som om jag förelagit att vi skulle ställa in hela julen och hoppa små grodorna runt midsommarstången i stället.
"Va? Vad menar du?"
Ok. Gott så. Än vet de inget om människor som stylar om sin gran varje år. Än vet de inte att det i år är svart och "kitschigt ryskt" som gäller för pyntet. Galen klimatförgörande konsumtionshets till trots.
Då håller vi oss till det gamla vanliga. Igenkännandets glädje när älskade, luggslitna tomtarna som jag själv växte upp med får krypa upp ur vrårna.