Vem är designvärldens allra trendkänsligaste person just nu?
Kanske Marcel Wanders, den där märkliga figuren med den kroniskt morgonrufsiga frillan du vet. Eller möjligen nån annan av de galet geniala holländarna: Joep van Lieshout, Hella Jongerius, Tord Boontje, Piet Hein Eek, Jurgen Bey, eller rent av den outtröttligt trendspanande spådamen Li Edelkoort.
Det kan också mycket väl vara ett tonårsfinnigt källarkollektiv på gränsen till genombrott i det som kommande designunder omtalade Söul och Sydkorea, eller nån i den översvallande strida strömmen av nya brittiska begåvningar.
Men nä. Det är inte där jag skulle satsa mina pengar.
En sån som Arne Jacobsen är uppenbarligen mycket bättre betting.
Död sen 1971.
Hetare än nånsin.
Du ser det överallt och hela tiden när mäklare, golvtillverkare, inredare, färgfabrikanter och byggföretag skapar miljöer i annonser och reportage som ska visa högsta möjliga grad av modernism och trendriktighet för det medvetna hemmet - med 50 år gamla möbler! Sjuanstolar. Superellips-bord. Svanenfåtöljer. PK31-soffor. Flowerpot-lampor. Stringhyllor. Ritade av Jacobsen, Mathsson, Kjaerholm, Panton, Strinning och andra grabbar i graven bredvid.
Jag måste erkänna att jag är kluven inför den här haussen av det som kommit att samlas under begreppet "moderna designklassiker". Jag har alltid varit svag för formerna från 50- och 60-talen, men kan knorra över utvecklingen som en bitter gammal pensionär som inte har bättre saker för sig än att bläddra bland minnen, med jämna mellanrum muttrande lösryckta fraser i stil med "okunnigt!", "vårdslöst!" och "vulgarisering!", doppade i syra.
Möblerna från den här eran är onekligen i många fall mästerliga. Jag var länge ganska ensam om att förstå och uppskatta dem. En road (möjligen även lätt oroad) omgivning betraktade denna min läggning som en pittoresk men säkerligen övergående böjelse, för snart måste jag väl ändå ta mig i kragen, damma av mig och ansluta till nutiden. Och nu står vi här, i en tid då 50- och 60-talsdesignen har blivit statussymboler och allmängiltigt poshiga accessoarer i ängsliga urbana hem som behöver en trendgaranti att klamra sig fast vid.
Du hör hur jag låter. Gubbe! Gå och mata änderna i stället!
Från min tid till nutid har priserna femdubblats på de etablerade husens moderna auktioner. Möblerna staplas i containrar och skeppas till samlare i USA och Japan, eller reserveras till folk med för mycket pengar och för lite att göra. Det är oundvikligt antar jag, tidens gång, för vi snackar ju ändå om en kombination av trend och antikviteter.
Det som svider mest är de crappiga nyproduktionerna. I takt med marknadens ökade efterfrågan har tillverkningen av en radda gamla godingar tagits upp igen, och det är nånstans här som mitt mumlande om "vulgarisering" kommer in. Tanken att möblerna görs tillgängliga igen, som annat än bara antika samlarobjekt, är god. Men sätten det görs på är skit. Ta Nisse Strinnings hylla "String" som exempel, lanserad på nytt med en ytbeläggning som är så tunn att den krullar ihop sig och flagnar av om du råkar titta på den lite för länge. Eller Charles Eames glasfiberstolar, nu samma stol, men i en slags mjukplast, väsensskild från originalet, en helt annan sak, även om den låtsas som ingenting. Det är plagiat. De ursprungliga intentionerna, hantverket, själfullheten, det konstnärliga är bortkollrade i rationaliseringar, som en Picassoplansch på Ikea. I de fall där tillverkarna faktiskt gör möbeln lika omsorgsfullt nu som då så kostar, säg, ett matbord ungefär som en ny Volvo V70.
Det är naturligtvis en genial bedrift att rita möbler som är modernare än nånsin ett halvt sekel efter födseln. Arne Jacobsens stol 3107 (Sjuan) exempelvis, lanserad 1955, såld i över fem miljoner exemplar, och kunde ha lanserats som en nyhet på nästa möbelmässa i Milano.
Men ändå. Jag undrar åt vilket håll Arne och Verner och Poul och Nisse och Hans J och Charles och grabbarna hade vridit och vänt sig i graven om de sett den här utvecklingen.
Nåväl. Själv ska jag gå och bryta lite bröd. Jag har fåglar att utfodra.