På ett klädstreck fladdrar nytvättade vita lakan till tork i mjuka vindpustar. En unik oas i stenstaden Linköping. Det känns som en slags folkhemmets och efterkrigstidens 1900-talsidyll.
Här bor arkitekt Bo Sundberg i ett av de renoverade 1700-talshusen. Han är samhällsdebattör med en glasklar hållning i frågor om stadsplanering och byggandets estetik.
Med sin höga svansföring i de stora offentliga debatterna blir jag nyfiken på hur han har det på hemmaplan. Den icke officiella arenan för det lilla och privata livet med hustrun Lavender.
Du räddade Hunnebergsgatan undan rivning och förfall i elfte timmen. Varför?
- Jag blev omedelbart förälskad när jag första gången som nyanländ arkitekt promenerade gatan fram och såg nummer 25, som då var fruktansvärt förslummat. Mitt arbete startade 1975 och jag flyttade in 1981. Nu rymmer de två gårdarna nio bostäder.
Landsväg i förfall
Hunnebergsgatan är en gammal landsväg och marknadsgata som fungerade som infartsled till staden ända in på början av 1900-talet.
Här låg Linköpings första förortsliknande bebyggelse med karaktäristiska trähus och gårdar samt ren kåkbebyggelse. Vi vägleds av Bo Sundberg. Går in i hallen och stannar i ett rum på höger sida.
- Ett arbetsrum som tidigare var stall. Då var det här en fin gata som låg utanför tullen. Men på 1800-talet började förfallet och bebyggelsen längs gatan utvecklades till rena slummen där vanskötseln fortsatte under 1900-talet.
Inga 17 p-platser
Planen för att rädda Hunnebergs-gatan blev en kamp mot rivningshot, ett nej för omvandling till kulturreservat och en stel byggbyråkrati med många turer, avslag och ett orealistiskt krav på 17 parkeringsplatser på gården.
- Det gick ju inte, konstaterar han.
I det intimt disponerade huset ryms, på tre våningar, sju oregelbundna rum med kakelugnar, öppna spisar, bredplankade golv och grovt timmer i taket. Ett återvinningens och kretsloppets byggpussel så nära ursprunget som möjligt.
Sänkte alla golv
Trots mina 192 centimeter slår jag inte huvudet i taket. Men jag måste huka när jag kliver över de decimeterhöga trösklarna och böja på nacken i låga dörröppningar mellan rummen.
- Jag har sänkt golvet för att få takhöjd. Trösklarna blir ett problem om vi tvingas sitta i rullstol, säger han och måttar med handen upp mot taket.
Bo Sundberg har i debatten hyllat "kulturell och historisk hållbarhet" och framhållit vikten av att "värna kulturarvet". Men utan att säga nej till variation och förnyelse med honnörsord som "hemkänsla och identitet".
Vad betyder din inställning för inredningen av huset?
- Ett ansvar för att behålla det gamla med renoverade snickerier och rätt färger, säger han och pekar upp mot de grova och omålade takbjälkarna som myndigheternas smakdomare en gång krävde vit limfärg på.
Men du slapp undan.
- Ja så blev det inte och jag njuter verkligen av att se det naturliga träet. Men självklart blandar vi också in modern formgivning i en gammal miljö.
Krävs det mycket tid och omsorg för att sköta om ett gammalt hus?
- Gamla golv är ett bekymmer men vi har valt att behålla skurgolven. Vi provade med plastlack men det blev slitet och fult. Vi strävar efter att använda rätt material i underhållet som pågått kontinuerligt under snart 35 år.
Du har också en social målsättning med ditt arbete.
- Ja, vi strävar efter en gemenskapstanke mellan hyresgästerna på de två gårdarna där vi gör saker tillsammans vilket uppskattas eftersom grannarna känner varandra och umgås, säger Bo Sundberg.