Det är för jävligt att kvinnor tjänar mindre än män för samma jobb, att kvinnor misshandlas och våldtas, att de viktiga kvinnorna inom omsorg och skola (låg- och mellanstadiet) tjänar så dåligt av den anledningen att det inte finns några män där som höjer statusen på yrket och därmed driver upp lönerna. Och visst är det uselt att så få kvinnor finns med i storföretagens styrelser. Jo visst, men ...
Män har det inte heller lätt. De ska vara höginkomstbringande tekniska orakel, hantverksdugliga karla- karlar och fullfjädrade hemmapappor. Det sistnämnda med mammans goda tycke. Många män blir totalt överkörda när det gäller föräldraledigheten trots att de egentligen vill dela lika. En hel del tvingas utstå psykisk misshandel år efter år. Den syns inte lika väl som den fysiska, men är lika förtryckande.
Jag är rädd att kvinnodagen cementerar fördomar i stället för att slakta dem. Kvinnor kan-stämpeln känns nedvärderande för båda könen. Som om kvinnor själva accepterat ett underläge. Avskaffa dagen och inför Internationella genusdagen i stället. Nej, Könsdagen förresten, det är mer folkligt och namnet gör att det kanske kan bli lite fräck pridefestival- glamour runt dagen också. Den dagen ska vi avhandla såväl styrelseplatser i storföretagen som livet i andra änden. Vi ska fundera över vem som har den verkliga makten över hem och barn. Diskutera frånskilda fäder som förvägras träffa sina ungar. Fråga oss vad vi kan göra för alla dessa pappor som sörjer för sina barn varannan vecka men aldrig sett röken av något barnbidrag.
"Systerskapet" det brukar talas om är nys. Kvinnor är inte en stor homogen grupp där "systerskap" med automatik löper genom samhällsskikt och yrkeshierarkier. Är det inte större skillnader inom än mellan könen? Syskonskap har med samma våglängd att göra. Inte kön. Jag känner mer gemenskap med grannbonden än med en knytblus på Östermalm. Även om den senare och jag ser likadana ut under kjolen.
Jag har haft ungefär lika många kvinnliga som manliga chefer under mina 27 yrkesår. Pärlor blandat med skitstövlar. Jag kan tyvärr inte säga att det är just de kvinnliga cheferna som peppat mig mest, lyft mitt självförtroende, trott på mig och inspirerat mig att växa.
Man kan vara en skitchef genom att tafsa i kopieringsrummet eller genom att avfärda alla ens idéer inför öppen ridå. Man kan också vara en skitchef genom att i offentliga ord stötta en, men i kulisserna ge tusan i en. Genom att konsekvent ta åt sig äran av idéer som fötts av andra medarbetare. Genom att innerst inne se kompetenta, särskilt yngre, kvinnor på avdelningen som ett hot. En bra chef måste njuta - på riktigt - av att se sina medarbetare växa. Men det har inget med könstillhörighet att göra.
Skådespelerskan Helena Bergström sa så här om de bitvis syrliga reaktionerna efter att hon regisserat sin första film. "Män tycks ha lättare att bli triggade av varandras framgångar. ?Han är på topppen, då kanske jag också kan ta mig dit.? Kvinnor tycks tro att det inte finns plats på toppen för mer än en kvinna åt gången".
Män porträtteras ofta som kvinnors främsta motståndare. På alla plan. Det är så tröttsamt - och fruktlöst.
Vi kvinnor borde se över och förbi männen och skärskåda oss själva. Fundera över varför vi är bättre på att stötta varandra i mot- än medgångar . Varför vi älskar att utse oss själva till martyrer. Varför vi snackar så mycket skit om varandra. Varför vi är så fullfjädrade på maktut-övande via himlande ögon, suckanden och smackanden.
Män kan göra mycket för att förbättra kvinnors villkor. Det kan vi själva också.