När jag var barn var grodan en läbbig oberäknelig typ som hoppadefortare än jag hann fånga den. Grodyngel, däremot, fångade vi igroddammen i Vallaskogen i Linköping. Efter några dagar med de slemmigasvarta små grejerna i glasburkar tömde mamma ut dem. Och lika bra vardet.
I prinsessåldern berättade sagorna om chansen att finna en alldelesegen prins. Bara en ynka puss och så skulle prinsen sitta där på steneni vattnet. Jag vågade aldrig testa.
Grodor är numera för mig tokigheter som hoppar ur min eller andrasmunnar då och då. Och in i också ibland. Jag menar gröna godisgrodorsom ni ser här på sidan.
Nyligen skrev vi om att grodor riskerar att utrotas. Läget är akutoch hela 1 800 grodarter finns på den internationella rödlistan överutrotningshotade arter. Och grodor finns ju, om inte levande, på massorav grejer. Också ett sätt att bevara dem. Här är bara en liten del somplockades ihop under en timme i stan.
Glöm inte att man måste kyssa många grodor innan man hittar sin prins!