Det tycker i alla fall Ingela Broström som tillsammans med Elisabet Stavenow-Hidemark skrivit en ny bok om våra papperstapeters historia. En riktig bibel för den genuint tapetintresserade är detta praktverk, som också nominerats till Augustpriset i fackboksklassen.
"Ohhh... Nämen, vilken vacker!" Det går ett sorl genom samlingen av journalister. Hade man bara hört ljudet och de beundrande suckarna hade man kunnat tro att det var riktiga kronjuveler som visades upp för folksamlingen. Och på sätt och vis är det kanske det också. Det som visas upp är nämligen riktigt gamla tapetfynd som tapettryckaren Birgit Burström samlat på sig genom åren, och i vissa fall också återskapat genom nytryck för hand.
Att alla vi journalister samlats just här i Birgit Burströms tapettryckaratelje på Långholmen i Stockholm beror på att det nya praktverket Tapetboken (Byggförlaget) visas upp för pressen. Bakom boken, som är en riktig tegelsten om nästan 400 sidor i A4 format med 500 färgfotografier, står Ingela Broström, byggnadsantikvarie och ordförande i Svenska Byggnadsvårdsföreningen och Elisabet Stavenow-Hidemark, fil dr och tidigare intendent vid Nordiska museet. Två damer som verkligen vet vad de skriver om.
Att intresset för boken är så stort beror kanske på att tapeter varit ett hett och högmodernt ämne i inredningskretsar under de senaste åren. Efter en period med sterilt vita eller åtminstone enfärgade målade väggar har vi under de senaste åren fullkomligt frossat i mönstrade retrotapeter igen. Yngre, trendkänsliga och inredningsintresserade har letat fram medaljonger, flower power och geometriskt 50-tal ur gamla lager. Och flera tapettillverkare har återupptagit sina gamla mönster för nytryck, tack vare det nyvaknade intresset för framför allt 50-, 60- och 70-talets tapeter.
Men den här boken är betydligt mer djuplodande än så.
-- När jag tänker på tapeter funderar jag över vad det är att vara människa. Så fort vi fått våra grundläggande behov som människor börjar vi att pynta våra hem, säger Ingela Broström.
-- Det finns få sätt som man kan lära känna människan så väl på som genom att titta på hennes tapeter. I en tid när människor var vana att slita på sina kläder tills de tog slut och inte hade möjlighet att köpa möbler efter mode, hade de flesta ändå råd att tapetsera om ofta. Genom tapeterna hade man möjlighet att uttrycka personlig stil och smak och därför berättar de så mycket om människan, säger hon.
Papperstapeter är dock ett hotat kulturarv, kanske just på grund av sitt material och eftersom man inte lagt något större värde i dem när de blivit omoderna. De har helt enkelt setts som en förbrukningsvara som man tapetserar över när man tröttnat på dem.
Visst är det kul att hitta lager på lager av gamla tapeter i sommarstugan, men vem låter dem sitta kvar vid renovering?
Just därför finns det fortfarande många frågor som är obesvarade. Exempelvis hur länge vi använt papperstapeter.
-- Det vet man inte. De äldsta man hittat i Sverige är från 1570-talet. Sedan finns ingenting förrän mitten av 1700-talet, berättar Elisabet Stavenow-Hidemark.
-- På 1750-talet kom en boom med handmålade tapeter, men på 1830-talet gjorde man de absolut snyggaste tapeterna, tycker jag, säger hon.
På 1850-talet blev man enligt författarna riktigt duktig på att tillverka tapeter i Sverige, och det var också då som den första tapetmaskinen kom. Men det var först i slutet på 1870-talet som tapeterna blev mer tillgängliga för alla och det blev vanligt att man tapetserade om vartannat eller vart tredje år. Då kunde man också köpa dem billigt i lanthandeln, och pappret började rullas så att mönstret syntes utåt för att man lätt skulle se att man tog rätt rulle. Tapetfabriker fanns det gott om och varje år trycktes flera tusen nya mönster i Sverige.
-- Det är svårt att härleda alla mönster till tillverkare, och ur den synvinkeln är det en mardröm att försöka kartlägga tapeter. Jag har varit ute i så många stugor och sällan sett två likadana mönster, säger Ingela Broström.
Vem som ritat alla mönster är en fråga som fått lämnas obesvarad. Man vet att fabrikerna under perioder hade egna tecknare, men också att vissa mönster köptes in, ibland från andra länder.
Boken, som tagit Ingela Broström och Elisabet Stavenow-Hidemark flera år att färdigställa, kommer lägligt i tiden, nu när allas blickar åter riktats mot tapeter.
-- Ja, det gör den, men jag har alltid gått och drömt om att få skriva en bok om tapeter. Hade någon frågat mig för tio år sedan så var det min dröm då också, säger Ingela Broström.
-- Sedan är det ju kul att det blivit trendigt igen.
Bild: