Det rådet ger Göran Silfverhielm, stockholmare och Linköpingsstudent som efter elva år som fritidsbonde i Plommarp tog båten över sjön Bellen och började bygga på sitt livsverk.
-- Vi fick köpa hästgården, en bit av en jordbruksfastighet, av församlingen.
Det första man gjorde var att såga ner allt sly i slänten mot sjön. I dag är utsikten förtrollande vacker.
Avsides liggande fastigheter på landet är inte mycket värda. Men när bankmannen kom och tittade på Silverhielms tomt blev han storligen imponerad.
-- Jag kunde få låna vad jag ville, konstaterar Göran. Och han sa sig ha en lista på tyskar och danskar som gärna skulle komma hit.
Vad gör man med det gamla huset när det nya står färdigt? Möjligen blir det aktuellt att hyra ut någon del någon tid. Det får diskuteras i familjen.
Byggnadsprojektet i Bellesnäs för osökt tankarna till en viss Ferdinand Cheval (1836-1924), brevbäraren i Rhonedalen som samlade sten och byggde ett sagolikt palats. Det tog honom 33 år av slit.
Göran Silfverhielm är betydligt bättre rustad och snabbare i vändningarna. Och så får han ständig uppmuntran av charmtrollet Maria, 3 år, som nog vet vad panel, råspont, läkt och vindskivor är för något. Handlaget med hammaren kan göra en utsänd reporter Falurödkindad av avundsjuka.
Göran är alltså stockholmaren som gav sig ut på vischan, via fyraårig mellanlandning i Linköping. Han studerade på Slöjdis 1984-1988 och var bland annat mycket aktiv i tillverkningen av trästinsen, som beundrats av hundratusentals resenärer vid Resecentrum.
I Linköping blev Göran och Ingrid, blivande förskollärare, ett par som drog åt samma håll. Nämligen mot innersta Småland och en plats som heter Plommarp.
-- Vi hade elva tunnland åker och jag körde med ardennerhästar både där och i skogen, berättar Göran.
Det var lite annat än att segla, som han gjort hela livet, bland annat flera gånger i Gotland runt. Men stockholmaren hade också jobbat som snickare i fem år på ett litet företag, en erfarenhet som kommer väl till pass vid den omfattande byggnation som nu pågår.
Två dagar i veckan är han ledig från lärartjänsten (slöjd, matte och kemi på högstadiet i Mariannelund, geometri på högskolan i Jönköping). Då slöjdas det, hyvlas och sågas, i verkstaden på hemmaplan. Och det höga konstverket i trä på den stora tomten börjar allt mera likna ett hus.
-- Göran är dålig på att lata sig, även om han ligger på kökssoffan korta stunder, och kommer alltid att ha nya planer, säger Ingrid. Dessutom ser han till att få dem genomförda.
Även båten vid sjön har fått ett eget hus med tak av asp, som lär stoppa bättre än man tror och vara vanligt för just detta ändamål i Finland. Far och son Silferhielm seglar och fiskar ihop. Kräftfångsten blev dock betydligt sämre än i fjol.
Arbetet på tomten fortgår enligt planerna, som modifieras efter hand. Göran vågar inte säga när drömhuset ska vara färdigt, om det någonsin blir det. Det finns säkert saker att förbättra, idéer att förverkliga. För vad ska man annars hitta på?
-- Jag är lite sugen på att segla jorden runt, säger Göran.
Marias ögon lyser av förväntan, Ingrid suckar lätt. Grön våg går an och Bellen känns alldeles lagom stor.
Det är väl inte nödvändigt att realisera alla drömmar. Eller är det?
"Börja med att hyra en plats på landet"