Glashus och Kosta låter som en given kombination men det har faktiskt inget med glasbruket att göra utan hänger ihop med husens konstruktion där två tredjedelar av väggarna består av just glas.
Bruno Mathsson, mest känd som möbelformgivare, ville gärna studera till arkitekt i sin ungdom. Ekonomin satte käppar i hjulet den gången, men under en resa i USA 1948-49 stiftade han bekantskap med en hustyp som fick arkitektambitionerna att vakna till liv igen. Husen kallas "slab house" i USA vilket syftar på den bottenplatta av betong som husen vilar på. Betongplattan ligger direkt på backen och har golvvärme via el- eller varmvattenledningar ingjutna i betongen. Den låga betongsulan under huset gör också att nivåskillnaden mellan innegolv och marknivå var mycket liten vilket gav en särskild närkontakt med naturen utanför.
Ute-innekänslan förstärktes ytterligare genom de stora glasytorna som var tänkta att ta tillvara på solvärmen så effektivt som möjligt för att minska uppvärmningskostnaderna. Det finns hus av den här typen där norrväggen är helt fönsterlös och de övriga tre helt är av glas.
Fönstren, eller panelerna, som bestod av tre glasrutor, var fast monterade och gick inte att öppna. Luftcirkulation fick man genom ventiler ovanför fönstren och vädring via rummens glasdörrar.
Ett fyrtiotal av Bruno Mathssons huskonstruktioner uppfördes under femtiotalet varav tjugo var bostadshus. Det första Mathsson-bygget i Kosta var utställningshallen som han ritade på uppdrag av Vicke Lindstrand som då var konstnärlig ledare på glasbruket. Radhuslängan i Kosta ritades 1954, ett år efter utställningshallens invigning, och stod klar året efter.
Husen har entrén mot Holsteins väg där ytterväggen består av glas och mosaik, ett material som använts flitigt både inne och ute. Lägenheterna, som är på 109 kvm, är L-formade med vardagsrum och kök åt höger från entréhallen. Rakt fram leder en korridor med hel garderobsvägg längs ena sidan in till de tre sovrummen och badrummet. Alla rum utom badrummet har varsin glasdörr ut mot innergården.
Hall, vardagsrum och kök har genomgående mosaikgolv och hela badrummet är också mosaikinklätt. Vart och ett av de fem radhusen har sitt eget färgtema.
Husen har så kallade pulpettak, ett tak som lutar åt bara ett håll, vilket är extra tydligt på den enda hela köksväggen där skåpsluckorna trappstegar sig nedåt från högsta till lägsta punkten. Köket och hallen är för övrigt de enda rummen med skåp. Rent och avskalat på gränsen till asketiskt, och trots att Bruno Mathsson i grunden tänkte mycket funktionalistiskt var alla lösningar kanske inte så praktiska.
Vardagsrummet, stort som alla andra rum tillsammans, skiljs från matplatsen genom en jalusivägg och har en öppen spis mitt på långväggen ut mot Holsteins väg.
För att skydda mot insyn - vardagsrummet ser man rakt igenom och även sovrummen hade hela glasväggar - fanns plastgardiner som man kunde sätta upp innanför de egna gardinerna.
Med vid invigningen 14 juni var Tyra Ernstsson som flyttade in i en glashuslägenhet med maken, hyttmästare Enar Ernstsson, och tre döttrar 1957.
- Då tänkte man inte på arkitekturen. Det fanns kylskåp, bad och toalett. Det hade vi inte haft innan.
Tyra berättar att glashuslängan den första tiden blev ett allmänt utflyktsmål. Folk kunde komma ända från Jönköping för att titta på de märkvärdiga husen i Kosta. Och hyresgästerna blev samtidigt en del av sevärdheten där de gick innanför sina glasväggar. Familjen Ernstsson bodde i sitt glashus fram till 1977 och trivdes bra hela tiden.
Under 80-talet blev det kris i Glasriket. Flera bruk lades ner och 1987 beslöt Kosta Glasbruk att sälja radhusen till ett fastighetsbolag.
Husen hamnar i det sena 80-talets fastighetskarusell - det fanns bolag som bara ägde husen i någon månad - och efter en konkurs hamnade husen under kommunal tvångsförvaltning och sedan på exekutiv auktion där de såldes till en tysk fastighetsspekulant för 80 000 kr. Varken Lessebo kommun eller Bruno Mathssonstiftelsen visade något som helst intresse för husen, endast en privatperson, engagerad i Bruno Mathssonstiftelsen, bjöd emot på auktionen och försökte sedan få köpet hävt med hänvisning till köparens olämplighet, men då hade husen redan sålts vidare till tyska privatpersoner på jakt efter sommarhus i Astrid Lindgrenlandet.
Under resten av nittiotalet accelererade förfallet - husen bytte visserligen ägare då och då men aldrig till någon som bodde där - och till slut var de helt obeboeliga.
Olika räddningsaktioner initierades för att få husen byggnadsminnesförklarade men de stupade varje gång på att länsantikvarien i Kronoberg vägrade tillstyrka med hänvisning till att husen var för nya, för att ägarna inte gick att få tag i, och mot slutet, för att förfallet hade gått för långt!
Vändpunkten kom när Lessebo kommun år 2000 ansökte om rivningstillstånd för husen. Men istället för att riva tog kommunen ett beslut om att försöka köpa in husen istället. En lång rättsprocess inleddes och till slut lyckades man lösa in husen. 2002 utlystes en arkitekttävling som vanns av Inger Åhlin och Benjamin Bankhead som sedan också blev projektledare för restaureringsarbetet vilket inleddes i januari 2006 efter en omfattande förstudie.
Göran Borg på JSB-bygg har lett arbetet och säger att man på sätt och vis har vanvården att tacka för att allt är i originalskick - ingenting har ju bytts ut under åren. Givetvis har man fått nytillverka mycket men man har i allmänhet åtminstone haft någon enda detalj att utgå från. Han berättar också att man valt att arbeta med verktyg från 50-talet för att komma så nära originalutförandet som möjligt.
Inger Åhlin och Benjamin Bankhead har också fått jaga rätt på mosaik för golv och väggar, paneler i rätt färg, tapeter, möbler och andra inredningsdetaljer.
Av de fem lägenheterna är en återställd till så nära originalskick det var möjligt. Till den samlades bland annat samtliga kvarvarande skåpshandtag för att få en full uppsättning. Museilägenheten är också helt möblerad med Bruno Mathssons möbler. En lägenhet kommer att fungera som konferenslokal och de övriga tre blir stipendiebostäder med anknytning till Kosta Glasbruk.
Projektet, vars totalkostnad uppgår till nio miljoner kronor, har finansierats av bland annat EU, länsstyrelsen, Framtidens kultur och privata sponsorer. Lessebo kommun har skjutit till en miljon. Det är ungefär dubbelt upp mot vad det hade kostat att riva husen. För ynka 500 000 kronor har kommunen räddat ett unikt byggnadsverk och fått en ny turistattraktion.
Och husen är förstås byggnadsminnesförklarade? Nej då. Man har samma länsantikvarie i Kronoberg som tidigare. Men nu spelar det inte längre någon roll.
Sedan 14 juni är glashusen i Kosta öppna för besök.
olle niklasson