HEMLIKT
Jag är usel. En riktigt dååålig människa. Tänker jag när jag häpet går omkring i min septemberträdgård och noterar att alla växter kring uteplatsen tycks ha blivit luftattackerade av round-up.
För så där är det. Så fort jag själv börjar vara inne i stället för ute på kvällarna struntar jag i alla omsorgsfullt planterade sommarblommor och grönsaksplantor. Och jag som duttat och daltat med dem så under hela sommaren. Bett andra vattna om jag varit borta några dagar. Stöttat tomater med pinnar, ansat tagetes. Gullat med trumpetblomman. Gjort fri lejd för den totalgalna squashen. Från ena dagen till den andra glöms de sedan bort av den enkla anledningen att jag inte längre ser dem, från läsfåtöljen eller tv-soffan där jag nu sitter, i stället för som tidigare, mitt ibland dem.
Men nu är jag ju inte mycket för att gräma mig. Vad tjänar till att oja sig över sådant som inte går att göra ogjort. Så jag väljer att tänka "rätt" tankar i stället och hamnar osökt hos kompisen Eva. När jag tänker på hur hon beter sig så framstår jag som Blommornas Florence Nightingale.
Varje år, strax efter jul, sätter sig Eva med frökataloger och beställer hem såväl vackra sommarblomster som beständiga perennner. När fröerna kommer med posten är Eva en hjältemodig sjuksyster på en avdelning för för tidigt födda barn.
Fröer planteras i små, små kärl med plast över och med lätt såjord som första föda. De planteras om efterhand i kraftigare jord, får större krukor, stöttas med pinnar, vårdas, vattnas, duttas med ...
Och så en dag ska alla fröbäbisar som nu blivit tonåringar ut i krukor och rabatter. Och det är här den intressanta transformeringen inträder. Fröernas ömma curlingmorsa förvandlas till trädgårdens Cruella de Vil (hon som gör pälsar av hundvalpar).
Hon skiter nu blankt i dem allihopa. Vattnar inte, stagar inte ... tittar över huvud taget inte till dem! I samma stund som de lämnar drivbänkarna inomhus så glömmer hon bort dem. Som att vara en öm, havande mamma i nio månader och sedan, när ungen kommer ut, totalt ignorera den.
Frösättningsdepression, typ.
Sådär ja. Jag mår genast mycket bättre. Man måste trösta sig med andras tillkortakommanden, inse att man inte är ensam i sin uselhet.
Förresten. De där präktiga perfektionisterna, som ständigt gör allting rätt, brukar de inte vara rätt trista typer?