Det är något mystiskt med mig och teknik. Vi är inte kompatibla, som det brukar heta. Bilar, datorer och telefoner beter sig efter en tid i min ägo på ett sätt som "inte kan hända". De gör saker som "i praktiken är helt omöjliga".
Datorn därhemma handlar det om nu senast. Seg är ett positivt uttryck i jämförelse med hur den betedde sig på ålderns höst. Det gick snabbare att hacka in ett budskap i en runsten än att komma in på internet och få iväg ett mejl. Då inkluderar jag även transporten av stenen.
Men i sina dödsryckningar hittade den på ett ganska charmigt hyss. Den startade sig själv! Ingen tror mig och dottern när vi berättar, men likväl var det precis så, trots att vi efter konstens alla regler stängt av den på själva hårddisken och inte bara på skärmen.
Mig bekymrade det inte. Jag får nog av datorer på jobbet och skulle aldrig komma på idén att sitta framför ännu en burk när jag är ledig. Men barnen gnällde. Och Helggubben gnällde ännu mera och muttrade återigen att jag borde ta den gamla jordkällaren - mitt rätta element - i besittning.
Till deras stora häpnad blev jag så trött på allt gnäll en dag att jag utbrast:
- Det var ett jädra tjat! Beställ en ny dator då, via nätet. Med bredband och hela skiten!
- Bredband?! Hurra, mamma! gastade barnen.
- Vad ska du har för en då? undrade Helggubben, nu med upprymt rödrosiga kinder. Han insåg att jag inte var vid mina sinnens fulla bruk och att det därför gällde att smida medan min jordkällarhjärna var utloggad.
- Inte vet jag. Ta nåt som verkar bra och som täcker de behov ungarna har. Jag litar på dig.
Några dagar senare ringde han och undrade euforiskt om datorn kommit. Ja, svarade jag.
- Häftigt. Hur ser den ut då?
- Inte vet jag, den ligger i en kartong.
- Va? Ja, men ÖPPNA den då!
- Varför det, den blir ju ändå inte installerad förrän du kommer i helgen?
- Ja men, du måste ju kolla om den är snygg!
Häftig? Snygg? En dator? Teknikintresserade män är en besynnerlig art.