En hund skäller högt och glatt, ett barn gastar från övervåningen och hoppsan, där kom en innebandyboll farande! Vi har kommit till Allhelgonaskolan i Skänninge där det inte bedrivits undervisning på 25 år, men där det kokar av liv.
Barnens mamma, Jenny Tielman-van Nunen, är född i Linköping och träffade sin man Denis när hon arbetade som tennistränare i Holland. Efter att ha bott i flera länder kom paret till Linköping och bosatte sig i Hejdegården. Men i takt med att familjen växte, växte också behovet av ett större hus.
Men Skänninge, där kan väl inte en Linköpingsbo slå ner bopålarna ...
- Jag var lika trångsynt som många andra Linköpingsbor, ler Jenny. Men beroende på var i Linköping man arbetar så är det inte längre in till stan från Skänninge än från Sturefors. Skänninge är fint att bo i och vi ångrar oss absolut inte.
Priset, och det faktum att det fanns fjärrvärme indraget, bidrog till att köpet genomfördes. Men huvudanledningen var förstås Allhelgonaskolans potential. Med fyra aktiva barn i familjen ville Jenny och Dennis ha ett hem med massor av plats för barnen.
De fyra stora skolsalarna har nu förvandlats till ett hem för sex personer och weimaranertiken Mira. En skolsal har blivit kök, en annan vardagsrum/matsal och salarna på övervåningen har förvandlats till tre sovrum.
De största grabbarna Eric, 8, och Anton, 6,5, är helnöjda med sitt gemensamma rum på 45 kvadratmeter. I mitten tronar en riddarborg med en koja upptill och en klättervägg längs ena sidan. Under hela härligheten står deras sängar. Batman och Spiderman, på påslakanen, ser till att det är tryggt även nattetid.
En hiskelig drake sprutar eld mot en riddare med höjt svärd på ena väggen. En annan upptas av en gigantisk griffeltavla från de dagar rummets huvudsyfte var kunskapsförmedling mer än lek och sömn. De yngsta barnen har lite snällare väggmålningar i sitt rum och för dem svarar Jennys holländska svägerska. Alla färgglada gardiner och andra textilier är det barnens farmor Henny Lucas som har sytt.
- Gardiner är ett knepigt kapitel, tycker Jenny. Vi tillbringade en halv dag hos "Tyger & Ting" i Åtvidaberg och åkte därifrån med 100 meter tyg.
Eric och Anton tillbringar minst lika mycket tid i husets stora hall som i sitt eget rum. Hallen är 25 kvadratmeter och som gjord för att lira innebandy i eftersom dörröppningen mot den lilla tamburen, direkt innanför ytterdörren, fungerar som ett perfekt mål. Här får oanmälda gäster huka sig om de kommer mitt under en viktig match!
Tanken med Q-märkta Allhelgonaskolan var egentligen att den skulle bli behandlingshem. Därför var mycket grovgöra redan fixat när huset köptes. Trots det har projekten avlöst vararandra under de tre år familjen bott här. Ett av de största var köket.
- Vi satte upp en vägg i den skolsalen som skulle bli kök, men det är ändå på 40 kvadratmeter, berättar Jenny när hon visar ett kök som kan knäcka de flesta.
Ljust, stort, mängder med förvaring och arbetsytor, ett mysigt skafferi, originalklotlampor i taket, en stor köksö, de fina gamla elementen, ett generöst matbord ... Skåpen från TLV går ända upp i taket och en reling gör det lätt att fästa stegen, som alltid hänger på en vägg, när man ska högst upp. Färgerna är återhållsamma. Därför blir primulablommorna i fönstren och de knallröda Kitchen Aid-prylarna på bänken desto mer framträdande.
- Vi kontaktade färgaffären Colorama här i Skänninge och följde deras förslag till punkt och pricka. Jag är väldigt nöjd med resultatet. När det gällde kaklet funderade jag länge. Visste innerst inne vad jag sökte, men hittade det inte. Men så fick jag syn på kaklet från Höganäs och kände yes, där är det.
Först när Jenny flyttat till Allhelgonaskolan fick hon reda på att hennes faster Birgitta (Sydegård i flicknamn) jobbat här som lärare en gång i tiden. Det hade hon inte haft en aning om. Och om familjen kände sig som främlingar till en början är de numera välbekanta med många Skänningebor. Så blir det ju när man har barn.
- Barn ja. Det här huset är ju så oerhört lyxigt med tanke på ytorna. Jag undrar om våra barn någonsin kan känna sig bekväma i en ordinär lägenhet efter att ha växt upp så här, funderar Jenny, men avbryts i sina funderingar av en uppfodrande barnröst uppifrån:
- Kom du då mamma! Jag behöver hjälp NU!
Ibland vilar det något vemodigt och sorgligt över byggnader som inte längre används till det de en gång var ämnade för. Men inte här.
Återigen nöter springande barnfötter stengolvet i hallen.
Återigen ekar glada barnskratt mellan väggarna i Allhelgonaskolan.