Men det fick inte familjen att vackla.
- Vi kände direkt att det här var rätt. Vi har inte ångrat en sekund att vi flyttade hit, säger Emma Silfverswärd.
Från lägenhet på Lidingö till herrgård vid Roxen. Ett stort steg för en småbarnsfamilj med föräldrar mitt i karriären. Men enligt Emma så kändes det inte så dramatiskt. Hon är väl bekant med området. Massor av släkt finns i närheten, hennes mamma har till exempel ett sommarhus i Flemma. En annan släkting bor bara några kilometer bort.
- Vi kände att det var läge för något nytt i våra liv. Det här huset är inte bara ett boende för oss, utan en livsstil. Att vi kan bedriva ett företag här fällde avgörandet. Många frågar oss om det inte blir ensamt så här ute på landet, men här träffar vi människor hela tiden. Vi har knappt varit ensamma en helg sedan vi flyttade in.
Emma, som jobbar inom läkemedelsindustrin, är för tillfället föräldrarledig med yngsta sonen Otto. Storebror Filip, fem år, går hos dagmamma i Stjärnorp. Han är den enda i familjen som har haft invändningar mot flytten, berättar Emma. Han saknar sina gamla kompisar. Förändringen är stor. På dagiset på Lidingö fanns totalt 75 barn ute på gårdsplanen. Hos dagmamman fyra- fem barn.
Vi hälsar på en blåsig marsdag. Solen skiner, men orkar inte riktigt tränga undan den snåla blåsten från Roxen. Den nya husbonden, Göran, är på jobbet inne i Linköping.
Emma välkomnar med våfflor. Trots att de bara har hunnit bo här ett par månader är möbler och tavlor på plats. Inga flyttkartonger finns i sikte. I vardagsrummet finns stilenliga möbler. På väggarna tronar porträtt från släktingar bakåt i led. Tavlorna ser ut att ha hängt här för alltid. Möblerna och tav-lorna kommer från Görans farfar, som var antikhandlare.
Sandviks herrgård är hjärtat i Stjärnorp. Det uppfördes på 1500-talet men brann ner på 1860-talet och återuppfördes igen. Om du tycker att huset känns bekant så kanske du själv var sommarbarn på herrgården. Kommunen har nämligen bedrivit kollo här.
Mangårdsbyggnaden har en flygel och ett magasin bredvid. Nere vid vattnet en bastu. En bit bort finns ett stall med hyrplatser och ett ridhus som den förra ägaren uppförde. Emma själv har ingen egen häst, hon är för mycket tävlingsmänniska för det säger hon. "Det skulle ta över fullständigt". Jag och fotografen förstår å andra sidan inte hur hon skulle hinna. Vi blir minst sagt matta när hon berättar om alla projekt och framtidsplaner familjen har.
Ett av projekten är att lägga golv i ridhuset för att till exempel kunna arrangera bröllop för upp till 600 personer.
Bänkar, stolar och 400 kvadratmeter golv är redan inköpta.
Tanken att hyra ut festlokaler föddes när en kusin berättade att han redan hade planerat att ha sitt bröllop på gården, innan köpet ens var klart.
Andra arrangemang kan vara möhippor, svensexor eller barnkalas. Eller bara ta emot gäster som får andas lantluft och koppla av.
Att hyra ut festkläder är en annan tänkt verksamhet. Ett av rummen på övervåningen dignar av arvegods och grannlåt från resor till all världens hörn.
För att få mer på fötterna läser Emma en kurs på Linköpings universitet för kvinnliga entreprenörer som ska starta eget.
Hon har också gått en cirkuskurs (!) hos Cirkus Cirkör och har nu börjat ta privatlektioner hos Norrköpings ungdomscirkus. Det finns planer på att sätta upp en trapets i ridhuset. Perfekt som underhållning. Det finns en chans att Emma själv hjälper till med underhållningen, hon måste bli bättre först, säger hon.
Att underhålla en gård själva torde räcka som underhållning. Emma säger att de ska försöka klara arbetet själva.
- Jag ska lära mig snickra, måla och bygga. Vi får ta hit folk som kan och så får jag lära mig av dem.
- Om det blir verklighet av alla planer får vi se. Vi börjar med att hyra ut festlokaler. Det viktiga är att det är seriöst innan vi drar igång alla planer. Jag vill inte ha några halvmesyrer.
Men redan nu kommer det hända saker på gården. (Om vi nu inte räknar med att Emma redan nu har hemförsäljning av hudvårdsprodukter.) Den 13 maj ordnas loppmarknad på Sandviks herrgård för allmänheten.
- Många frågar oss om vi saknar Stockholm, men varken jag eller Göran gör det för en sekund. Varje morgon när jag ser ut över Roxen känner jag vilken tur vi har haft.