Det är trettondedag jul, klockan är halv tre på natten, jag är egentligen stinn av kräftor, men ska nog klämma en nattmacka i alla fall. Helggubben sover sött (nåja) i min säng. Vi har varit på kräftskiva djupt inne i skogen och han avslutade festen med en försvarlig mängd calvados och någon stinkande kinesisk smörja som en av värdarna bestämt hävdade skiljer ut männen från mössen. Jag vet inte jag, sover bra på smörjan gör han i alla fall.
Kräftskiva strax efter jul. Det var en rackarns trevlig tillställning som Göran, Stanley och Gunnar bjudit in till. Sång och stoj och glam. 30 kilo kräftor fiskades i Småland i höstas och hade legat till sig i frysen. 45 vitt skilda människor i vitt skilda åldrar med det gemensamma att vi bor i samma vidsträckta socken. Visserligen med mil mellan husen, men i samma socken.Nu sitter jag här ensam i mörkret och summerar. Och blir lite djupsinnig, som man tenderar att bli så här dags på dygnet.
Den tid vi lever i har benämts som "den stora meningslöshetens tid." Vilsna själar, avklippta från det gamla bondesamhällets rötter och storfamiljer, lever ensamma i miljonprogrammets karga efterdyning. Mycket har skrivits i ämnet och senast tog Fredrik Lindström upp det i sin serie "Världens modernaste land".
I brist på en vidare mening med tillvaron så konsumerar vi. Som om det ironiska talesättet "mest-prylar-när- man-dör-vinner" har upphöjts till en sanning. Tänk att det var i Sverige som begreppet "slit och släng" uppfanns! Vi shoppar och shoppar och jag läste att handelns optimala kund är en olycklig kvinna. Det är hon som shoppar allra mest och ständigt ser sig nödgad att förnya sig själv och hemmet.
Det är för sorgligt. Själv är jag handelns skräckkund för jag gillar inte alls att shoppa. Med bara såna som mig skulle inte hjulen snurra särskilt bra. När jobbet är slut längtar jag bara hem till lugnet på landet. Till en långpromenad med pannlampa under månens sken. Till tystnaden. Bara tanken på ett stirrigt köpcentrum får blodtrycket att stiga.
Under mitt vuxna liv har jag aldrig umgåtts så mycket med min omgivning som sedan jag för tio år sedan bosatte mig i glesbygden. Är inte det märkligt? Jag har många att ringa och be om hjälp när livet strular. Och de vet att de kan ringa mig. Man behöver varandra av rent praktiska, handfasta, skäl här ute. Och det leder vidare.
Jag ska inte romantisera landet in absurdum. Här finns stolligheter, avundsjuka och skitprat precis som på alla andra håll.
Men här finns också en känsla av att ingå i något sorts sammanhang. Man kan få hjälp, man kan hjälpa andra, och därigenom betyder man något.
Kan det vara så enkelt, att det är det lilla som så många saknar?