Ljumma junikvällar är som gjorda för kontemplation. Nu är det söndag och jag följer en fjärils irrfärd i schersminbusken. Regnskuren nyss har gjort att allt i min trädgård ser så där friskt och frodigt och gott ut. Alla har åkt hem efter en av mina bästa midsommarhelger. Nu är det bara jag och katterna kvar.
Varför blev just den här midsommaren så bra? Kanske för att den innehöll både det stora och det lilla. Det stora i form av partytält och 14 vuxna och grillar och Taubesång och - senare - totalt buggfnatt i sommarnatten.
Det lilla i form av en femåring som jag fick låna i några dagar. Nej, det var nog hon som lånade mig förresten. Hennes blick var bestämd när hon anlände och jag förstod att hon redan bestämt en del av alla de saker vi skulle göra, hon och jag.
Gärna för mig. Andra får fixa mat och städa kök. För femåringar är oemotståndliga när de är på gott humör, låter sin fantasi flöda, suger åt sig det man säger som lackmuspapper och delger en sina bergfasta lösningar på diverse problem. Fast oftast har de inte så mycket problem. De bara travar ut i den förunderliga naturen, i rosa sommarklänning, bara sommarben och fotriktiga sandaler. Travar ut och tar för sig.
Men inget viktigt kan ske på fastande mage, så därför vill hon först av allt ha en "hälsosmörgås". Vi kallar dem så, när hennes föräldrar är i närheten. Men egentligen består de av en vit tekaka med smör och hallonsylt på. Efteråt, när hon ätit sin smörgås i smyg med bara mig som sällskap, går hon ut till de andra vuxna. Hon klappar sig nöjt på magen och säger "de va gott, jiktigt mycket gjönsakej på den" samtidigt som hon ger mig ett konspiratoriskt ögonkast.
Sedan tar hon resolut min hand i sin lilla syltkladdiga. Vi måste se hur trollet i skomakarbostadens lilla kök har det. Han som har en liten ryggsäck där han lägger små brev, fina snäckor och ibland en liten godisbit till henne.
Sedan måste vi titta på en myras oförutsägbara runtikringspringande. Och vi måste plocka smultron på strå och läsa sagor. Och sjunga sånger ur den där fina barnviseboken. Och plocka blommor på ängen förstås.
Sedan måste vi sitta en stund i tänkarstolen. Makramégungan där man bara får tänka goda, sköna tankar, för annars går den sönder och man dråsar i backen.
Sedan måste vi faktiskt, tyst på tå så att de andra inte anar något, försvinna in i trappskrubben och smygäta lite ostbågar. Busigt. Och gott!
Det är det pyttelilla som är det stora. Men för att känna att det är så måste man kunna vila i det lilla. Utan stress, utan funderingar på vad som ska ske härnäst, vart lillebror håller hus eller vad man ska hitta på till middag. Man måste vara helt och fullt närvarande.
Sådant är små femåringar med syltkladdiga fingrar väldigt bra på och därför har de något viktigt att lära oss stora. Vi som fått för oss att det är de stora händelserna som är livet. När det är precis tvärt om.