Ett hus kan alltid byggas om, men ett läge - det går aldrig att förändra. Problemet var att det där läget aldrig dök upp. I flera år letade paret Norman gårdar i södra Östergötland, men alltid var det något som inte stämde.
Så en dag såg de annonsen: 52 hektar skogsfastighet med 200 meter strandremsa vid sjön Järnlunden. De hade hittat sitt fantastiska läge, Stjärnsund, i en dal mellan två berg. Problemet var att "tomten" sluttade rejält och bestod av 12 000 granar, 3,5 hektar av en 20 år gammal granplantering. Man såg inte ett smack, det var rena djungeln.
Det spelade ingen roll. Det här stället skulle de ha. Kosta vad det kosta ville. För den som redan här fnyser och tänker att "visst, har man bara en fet plånbok så går väl allting att ordna" så vill jag berätta att Anders är skolvaktmästare och Mona arbetslös statistiker. Inga överfeta månadsinkomster med andra ord. Men det man inte har i plånboken får man ha i uppfinningsrikedom och brinnande iver.
De sålde sitt hus i Valla för samma summa som skogsfastigheten kostade, runt tre miljoner. De sålde alltså ett hus och fick - en tomt. Men de sålde också ett skärgårdshemman som, tillsammans med väldigt mycket eget arbete, gjorde det möjligt att både få ordning på tomten och bygga själva huset.
Huset, ja. Det är ett kapitel för sig och även om Mona säkert slår ifrån sig när hon läser detta så kan jag inte släppa det faktum att hon "bara" satte sig ner och ritade ett hus. Kan man verkligen vara född med så mycket konstruktionsritningsteori-gener att man klarar detta utan särskild utbildning? Ja tydligen. Hon förklarar det hela lättvindigt med att hon "alltid gillat att skissa och är väldigt fäst vid detaljer."
Innan dess hade de letat och letat bland typhusen, utan napp. Ingen kunde till exempel ge dem det stora spannet som de ville ha i glasverandan mot sjön. Med ritningen i näven letade de sedan entreprenör och fick veta att det skulle kosta 4,3 miljoner att låta bygga sitt drömhus. Det var uteslutet, de pengarna fanns inte.
Läget var i hamn, liksom själva husritningen - men ingen som kunde bygga. De 12 000 granarna var väck och 1 000 ton bergkross hade bildat husgrund, men själva huset då? Nu är det så fiffigt inordnat att Anders tidigare i livet varit delägare i en byggnadsfirma. En arkitekt renritade Monas hus inför bygglovshandlingarna och ändrade lite. Ytterst lite. Och Anders, ja han tog ett friår och tjänstledigt i två perioder och byggde allt utom stommarna. Två år tog det. Och runt två miljoner har det kostat.
Det mest naturliga hade varit att bygga ett suterränghus på tomten, men eftersom Mona absolut ville ha en gårdsplan på framsidan så krävdes all den där bergkrossen. Hennes mål är, att när allt är färdigt, ska det se ut som om huset har stått här i 100 år.
Fotograf Micke och jag har varit på många husesyner tillsammans och konceptet att bygga "nytt med gammal känsla" är inte särskilt ovanligt. Sällan infinner sig den där gamla känslan i nybyggda hus, men här funkar det! Riktigt varför kan vi inte sätta fingret på. Men förmodligen handlar det om Monas känsla för genuitet och detaljer även när det gäller inredning. (Hon hade en dröm om att bli inredningsarkitekt som ung.) Och på att det är knäpp tyst. Här finns inga fläktar eller cirkulationspumpar som susar.
Vissa saker har fått kosta rejält, annat är billigare än man anar.
Till det dyra hör: björk i alla golv och bänkar, allmogefönster med riktig spröjs, tvåkupigt lertegel. Det billiga: väggarna är av målat råvirke, Ikeaköket gick inte på mer än 23 000.
Huset är fullt av fiffigheter. Som att badrum, tvättstuga och allas garderober finns i en gemensam enhet på övervåningen. Varför springa hit och dit med ren och smutsig tvätt? Och det komplicerade uppvärmningssystemet (se separat faktaruta) imponerar stort.
Huset har också anpassats för att bli så bra som möjligt för parets två vuxna barn, Stina och Martin. Storebror Rikard är utflugen och har sitt eget boende i stan.
Stina och Martin är utvecklingsstörda och Stjärnsund är deras permanenta hem. De har bland annat ett synfel som gör att det är otänkbart med öppna trappor och långa gångar.
Huset fick heller inte bli för tillstängt. Stina vill, när hon har sin dörr öppen, kunna se föräldrarnas sovrum till exempel. Det är en viktig trygghetsfaktor. Deras rum är också rejält tilltagna.
Men framför allt erbjuder det nya livet på landet mängder av möjligheter till aktiv, meningsfull sysselsättning för alla familjemedlemmar. Här finns sjön och skogen. Martin älskar att fara omkring på sin fyrhjuling och Stina, som tar ridlektioner i Valla, drömmer om en egen häst. Kanske kan den samsas med fåren som ska se till att slyområdet mellan huset och sjön förvandlas till en golfgreen?
Sju hektar betesmark väntar ju på hungriga djur och de sex nuvarande fåren mäktar inte med all den mat som Stjärnsund har på menyn .