Drömställe för Lukas och hans kompisar

Precis som alla andra som bor en bit bor från gatljus och trottoarer får Maria Nilsson och Cecilia Eriksson frågor som: Kan man bo så här? Är det inte mörkt på landet? Är det inte tyst? Svar: Jo, man kan bo så här, och det är mörkt och det är tyst.

Moltas stryker hemtrevligt omkring intill den röda öppna spisen, kökets självklara hjärta.  Foto: Åke Karlsson

Moltas stryker hemtrevligt omkring intill den röda öppna spisen, kökets självklara hjärta. Foto: Åke Karlsson

Foto:

Bostads- & stadsplaneringsfrågor2011-02-10 06:30

Somliga tycker om tystnaden, lugnet och ron. Som Maria och Cecilia. Framför allt tycker de om hästar.

När Maria och Cecilia flyttade ihop i början av hösten hade de med sig fem nordsvenska hästar var i bohaget. De hade då hittat drömstället i Pukhult, i skogarna mellan Stjärnorp och Ljungs­bro.

Här fanns huset de kunde få hyra och bo i, samt en maskinhall de fick låna utrymme i till redskap och vagnar. Det fanns också en hyresvärd som var intresserad av deras affärsidé: Livskvalitet.

Yrkesarbete behövs än så länge

För visst är det så att även en häst-ovan tycker det är häftigt att klappa en stor nordsvensk häst, som sedan följer efter och gärna vill ha fler klappar på mulen. Visserligen lär Lukas göra så mot alla besökare men för en stund känner man sig i alla fall utvald.

Både Maria och Cecilia har haft hästar nästan jämt. Nu bor de med hästarna alldeles inpå knuten och får använda sig av sitt stora intresse även i ett företag.

- Förhoppningen är att kunna försörja hästarna och sedan oss själva, säger Cecilia.

I dag har de var sitt yrkesarbete utanför Pukhult men hittar fler och fler uppgifter för sitt företag. Till våren räknar de till exempel med att ta emot hästar för inkörning och Maria ska fortsätta att utveckla sitt selmakeri, som började med att hon helt enkelt själv lagade trasiga seldon. Nu har hon gått kurs och tar emot beställningar.

Ut och in som de vill

Livet i Pukhult är ännu ganska nytt för dem men de har hunnit bygga upp en ligghall för nordsvenskarna, som går på lösdrift.

Hästarna kan gå ut och in som de vill i hallen. De får sällskap då och då av Maria och Cecilia, som ser till att alla mår bra och har mat och vatten. Det är upp tidigt på morgonen för att sköta sysslorna, samma sak på kvällen. Hästarna hjälper till. En nordsvensk häst bangar inte för att dra fram mat och vatten på en vagn eller släde till sina kompisar. Inte heller tackar hästen nej till att dra oss på släde genom snötyngd skog.

- Nordsvenska hästar har man inte bara för nöjes skull. De utbildas för att kunna användas, de kör ved, de arbetar i skogen på känsliga områden där man inte vill ha maskiner och de klipper gräs i stället för bullrande gräsklippare.

Även om det innebär mycket jobb att ha hand om djur så är det stor skillnad, tycker de båda, att ha hästarna nära i stället för att behöva åka iväg till annat stall. Det gör livet både enklare och roligare. Innan snön föll hann man också göra i ordning hagar med stängsel och till våren ska ännu en hage kunna ta emot hästarna.

- Vad gör andra med sin lediga tid, undrar Maria.

Hon och Cecilia vet i alla fall att de sällan tittar på tv.

Att ha hand om hästar innebär också ett stort ansvar för att alla djuren ska ha det bra.

Lukas drar mer än gärna omkring på Maria, Cecilia och Malin i skogen.

Maria Nilsson har ett eget utrymme i huset för sitt selmakeri.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!