Vägen dit leder genom mörkaste skog. Vid vägs ände öppnar sig skogen. Där ligger torpet och långt där nere glittrar en sjö.
Det var på Sandbäcken Correns chefredaktör Ebbe Johnson odlade de kryddörter och medicinalväxter som så småningom kom att bli grunden till Örtagården i Gamla Linköping som invigdes i augusti 1957.
Ebbe Johnson köpte Sandbäcken1932 tillsammans med sina bägge bröder Tore och Tryggve, ett timrat skogstorp i Nykil, beläget i en brant sluttning ned mot sjön Limmern. Men sedan Ebbe Johnson lämnade Sandbäcken för sitt nya drömprojekt Kinaparken i Bastudalen, är det brodern Tores och hans hustru Gretas avkomlingar som vårdar den fantastiska miljön kring sommartorpet.
Gudrun och Lars Neselius tar emot. För Gudrun, dotter till Ebbes bror Tore, har Sandbäcken varit barndomens sommarparadis och är det alltjämt. Här har hon rensat rabatter och skördat färska grönsaker, bär och frukt varenda sommar så länge hon minns. "Farbror Ebbe var en fantastisk berättare", säger hon. "Han kunde allt om växter och underhöll barnen med fantasieggande skrönor och underbara historier." Arbetet i trädgården blev på det viset aldrig trist. "Saknar du tandkräm...gnugga tänderna med renfana, kunde han säga. Och i farbror Ebbes kryddgård fanns alltid mängder av spännande örter som gav smak till sommarens sallader, berättar hon.
Vägen till Sandbäcken kantas av en björkallé planterad av någon torpare för mer än hundra år sedan. I dag finns bara rester kvar av det gamla beståndet. Stormarna har tagit de åldrade träden. Men tolv, femton nya träd är planterade. För björkallé skall det bli.
Torpet har anor sedan 1700-talet och här har under seklers gång bott både torpare och skomakare, stora familjer med många barn. Under tretton år innan bröderna köpte det stod dock torpet helt öde. Renoveringsbehovet var stort, men lust och energi saknades aldrig. Odlingarna kring torpet finns i terrasser som klättrar upp i slänten. I den branta stigningen har åkerlapparna legat insprängda som små pusselbitar. Det kan inte varit enkelt att vara torpare på 1700- och 1800-talen. Här har krävts mannakraft. Och krävs fortfarande. Både man- och kvinnokraft.
Av de etthundratjugo äppelträden på de forna åkerlapparna finns bara hälften kvar. Många har hunnit bli ganska ålderstigna, men skörden räcker mer än väl. Gudrun visar den fantastiska jordkällaren, den ursprungliga källaren på torpet som vårdas och underhålls som den skattkammare den fortfarande är.
De gammaldags torpblommorna dominerar i rabatterna. Just nu är det tid för stormhatt, daglilja och stjärnflocka, spirstånds, såpnejlika och sommarviva. Purpurklätt sticker av i lysande, uppkäftigt karminrött. Utefter stugväggen blommar rosa balsaminer och blå bolltistel.
Gudrun tar oss med på en vandring runt ägorna. Vi följer en stig som leder ned genom djupa buskage av rosa häckspirea, en gammal torpväxt som är vanlig i Östergötland. Kring bäckfåran som skär ned i terrängen växer frodiga funkior. Vi tar oss över genom att balansera på stenarna. Nere vid sjön finns badhuset med vidbyggd bastu och brygga. Vandrar vidare upp mot en utsiktsplats högt uppe bland furor och blåbärsris. Det här är Ebbes verk. Här kunde man njuta solnedgången redan på 30-talet.
Skrönorna om Sandbäcken är många...och inte bara skrönor, skall det visa sig. Som den om Ebbes stenparti. En av Ebbe Johnsons visioner för Sandbäcken var att anlägga ett magnifikt stenparti här uppe på berget där vi just nu står. Han beställde ett lass jord av en bonde. Väl uppe på berget slant hästen och lasset störtade ned i Limmern. Det fick Ebbe att slopa tanken på sitt stenparti. Bara en skröna? Nej. Gudrun har under vandringar i trakten av en slump träffat bonden som bekräftade historien. Och gossarna har sett rester av vagnen när de dykt, berättar Lars.
Om det var det misslyckade stenpartiet eller helt enkelt drömmen om Kina som fick Ebbe att lämna Sandbäcken och starta sitt nya projekt i Bastudalen må vara osagt. Även detta blev ett familjeprojekt, precis som Sandbäcken. Där revs en ladugård som blev material i broar och tempel. Lars har snickrat och konstnärligt begåvade Gudrun har målat figurer i "De aderton pelarnas paviljong"...men det är en helt annan historia.
Ebbes örtagård
-- en historia som började 1932