Hon stod en stund på den Italien-inspirerade pelarbron vid vattenbrynet och gick sedan de tolv stegen på kalkstens-trappan upp mot ytterdörren. Trappan som bara blev halv. Svågern och arkitekten Yngve Rasmussen ville bygga en betydlig större och pampigare entré. Ellen Key sa nej. Precis som Rasmussen vägrade henne att låta Strand ligga alldeles intill sjön.
I övrigt var de fullständigt överens när huset ritades.
Nu stod vi här. Ellen Key och jag. Öga mot öga.
- Men Ni är ju död, sa jag.
- Jag kan ej dö, sa hon.
- Inte efter allt jag har skrivit, sagt och åstadkommit. Se bara på mitt älskade Strand hur det fortfarande efter snart ett hundra år inspirerar människor med sin färgsättning och sitt formspråk.
Mitt i det förra sekelskiftet hade hon deklarerat "Skönhet åt alla". Bort med mahognymörk, draperitung och palmpampig inredning och in med ljus, luft och enkelhet. Idéer och inspiration hämtade från resor i Europa som skulle förverkligas i ett eget hem.
- Jag hade väldigt bestämda åsikter hur det skulle se ut.
Det sägs att Prins Eugen tipsade henne om läget vid Omberg.
Byggmästare Bäck i Ödeshög och hans medhjälpare fick vänja sig vid att skapa runda former i övergången mellan vägg och tak, i valvet mellan matrummet och bokrummet, i trappan upp till övervåningen. Och där uppe den svängda balkongen. Öppen för luft och ljus från Vättern.
Ellen Key inredde med ärvda och nya möbler.
Bekväma, enkla och med mjukt brutna kanter. Väggarna skulle vara ljusa så att målningar och bilder kom till sin rätt.
Problemet var att det inte fanns enfärgade tapeter i början av 1900-talet.
- Men det fanns billiga rullar för tjugofem öre styck som vi satte upp med baksidan ut.
Ännu kvar i drömmen satt vi i korgmöbeln framför den öppna spisen som var så viktig för Ellen Key. Elden sporrade till samtal, lockade fram minnen och väckte nya tankar.
Vi njöt av eftermiddagsljuset som silades från tre håll genom smårutiga fönster. Mot blomsterbordet som hon själv ritade, de väggfasta bokskåpen och skrivbordet.
Strax intill oss en dyscha med madrasser och många kuddar. Minst 17.
- Kroppen mår bra av många kuddar i soffan och då mår också själen bra. Då tänker man goda tankar och ju fler goda tankar, desto bättre värld.
Ellen reste sig för att visa övervåningen, men först den rödmålade hallen. Den som blev ett sicilianskt uterum när dörrarna mot Omberg och Vättern släppte in sommaren. Därefter gåvänliga steg i den rundade och detaljrika trappan. Varmt gul och omfamnande.
Hon gick med starka steg och nu såg jag hur kort hon egentligen var, 1.56 i strumplästen. Inte konstigt att hon ritade och lät tillverka en stege för att nå litteraturen högst upp i bokhyllorna. Som den på övre våningen som fungerade som bibliotek för folket i bygden.
Här i hallen ännu ett skrivbord.
- Det ska finnas ett skrivbord i varje rum. Får man en snilleblixt ska man snabbt kunna skriva ned den.
Ett tröskelsteg in i sovrummet. Vänt mot öster och gulmålat.
- Jag vill vakna till solens gula färg.
Drömmens lindor började lösa upp sig. Vätterns vågor hävde sig mot Strand, augustiregnet svepte över taket och nu var det 2008.
På skrivbordet ett kalendarium från april 1926. En hastig anteckning den 9 april, "sjuknade Ellen". Sannolikt nedtecknad av Ellens syster Hedda Key-Rasmussens hand.
Ytterligare en notering på Markusdagen den 25 april. Ett korstecken och ett klockslag: "12.20".