Lars Hallberg med barnen Julia och Karl samt kompisen Malin i besättningen hämtar upp i Blåviks hamn och tar oss med ut till ön. På bryggan står Ewa och tar emot. Det här börjar likna den perfekta sommaridyllen.
Ewa heter Carlsson i efternamn, är från Linköping, men bor sedan flera år i Stockholm. Dit släpade hon Lars, bort från Mjölby och MAI. Säger vi att han kallas för Hallon och har varit lagledare i MAI så vet många vem vi pratar om.
- Det är nästan omöjligt att gå med Lars i Mjölby, han måste ju stanna och prata med alla han känner, säger Ewa.
Men just det där med att känna igen folk är positivt. I Sommenbygden är det likadant. Ewa har bott här på somrarna sedan hon var liten och upptäckt att allt fler barndomskamrater har skaffat hus i trakten.
För fem år sedan köpte Ewa och Lars det lilla huset på ön. Det lär för övrigt finnas lika många öar i Sommen som årets dagar.
- Fast jag tror nog inte riktigt på det där, säger Lars.
Familjen hade sedan tidigare ett sommarhus på fastlandet. Men Julia, dottern i familjen, ville att de i alla fall skulle åka och titta på ö-huset som var till salu.
Det blev kärlek vid första ögonkastet, en kärlek som verkligen stått sig.
- Följ med, säger Ewa, vi börjar på morgonklippan.
Här inleds dagen med dopp i havet och förmodligen en kopp kaffe. När solen flyttar sig, flyttar sig också öns invånare. Med doften av solvarm tall i näsan går vi över till kvällsklippan. Ön är dessutom tillräckligt stor för att alltid ha ett läställe när det blåser.
Nedanför huset växer just nu en bastu och liten gäststuga fram. Själva huset, som lämpligt nog var ganska så nyrenoverat, består av ett enda stort rum. En trappa upp finns ett litet loft med plats för två sängar.
Hit åker de inte bara på sommaren utan också många helger så länge vädret tillåter. Karl följer gärna med, han gillar att fiska och åka vattenskidor, och Julia är ofta också med ut till ön helst med någon kompis, gärna Malin.
- Jag är nog mer än en asfaltstjej, säger Julia, fast jag gillar ändå att vara här.
Att bo på en ö kräver sin planering. Och mycket bärande, allt ska fraktas i båten och bäras, inte minst dricksvatten. Här finns inget annat vatten än Sommen.
Saker och ting tar mer tid. Får ta tid.
- Det är bra för oss som lever så hektiska liv annars med mycket puls. När vi kommer hit landar vi rätt snart, säger Ewa.
Att komma till ön är lite som att komma hem. Inte bara för att här finns många gamla bekanta i trakten.
- Komma hem är också att läsa Corren och lyssna på Nisse Boström på radion, säger Lars.
De lever rätt så miljövänligt här ute, om än kanske mer eller mindre ofrivilligt. Ingen el innebär gasol för matlagning och kylskåp, stearinljus och fotogenlampor när mörkret kommer. Dessutom ingen tv.
Vad gör man då?
- Någon som saknar teven, undrar Ewa.
Alla skakar på huvudet.
Då och då tar de båten till fastlandet och sitt "gamla" hus, där för övrigt släktingar bor just nu, för att ladda mobilerna, slänga sopor och hämta färskt vatten.
- Miljövänligt? Ja, så är det nog. Fast vi använder rätt mycket papperstallrikar, men de är tunna!
Lars, barnen och fotografen Clara försvinner åt ett håll på ön. Ewa går till en av strandklipporna och pekar mot en pytteliten grannö där det bor en dragspelande man. Han spelade här-om morgonen på beställning.
- Här kan jag gå runt i flera timmar, säger Ewa.
Och bara vara och få inspiration, gissar jag. Semester visserligen, men Ewa, som arbetar som skådespelare och skriver egna monologer behöver säkert en egen bit av ön för att få en plats för funderingar.
Hennes teaterintresse började med ett besök på teatern i Linköping. Rätt nyligen spelade hon själv där, i Öst- götateaterns uppsättning av Kranes konditori.
Neddragningarna inom Östgötateatern och teatrar i allmänhet bekymrar henne.
- Det är sorgligt när ett samhälle inte satsar på kultur. När kulturen stramas åt, stramas också de politiska och de utvecklande samtalen åt. Institutionsteatern är en nödvändig arena i vår strävan efter ett bättre liv och ett bättre samhälle.
- Jag önskar också att östgötapolitikerna inser vilken fantastisk teater man har och vårdar den ömt.