I över tio år har jag följt julkalendern. Varför? Jag tillhör ju inte direkt målgruppen. Nä, men själv har jag så många minnen av min barndoms julkalendrar att det känns mysigt att haka på ungarnas framtida referensramar när det gäller jul-tv.
Men snart får jag väl glo ensam. Mina barn börjar bli stora och i dag betraktas man som en tönt om man beter sig som ett barn efter sex års ålder.
Jag har mina egna trix för att förmå mina barn att vara barn så länge de själva vill, oavsett vad omgivningen (jämnåriga kompisar) har för åsikter. Men alla tonårsföräldrar begriper att sånt pratar man inte högt om. Verkligen inte. Men ett litet tips är att mysa med frukost och ljus framför tv:n varje decembermorgon.
Årets kalender bådade gott. Modernt och politiskt korrekt, med ensamstående mamma som träffar ny karl. Hennes 9-åriga dotter Mila känner sig åsidosatt och gör allt för att sabotera den spirande kärleken. Många barn kommer att känna igen sig, hette det i försnacket.
Helggubbens och mina barn känner inte alls igen sig. Trots att de är skilsmässobarn, firar jul två gånger och borde vara i någorlunda rätt ålder.
Det är möjligt att dottern är försummad på riktigt, men det är i så fall inget tittaren övertygas om. Tvärtom, mamman är av värsta curlingsorten, ser ut som en handfallen hundvalp och piper "nä, men gumman då!" när dottern ideligen opponerar sig mot allt och inget.
"Det där går ju inte att tro på!", utbrast ett av barnen när Mila hävdade att hon med en riktig jul menar att bara mamma och hon ska fira den ensamma. "Jag har aldrig hört ett barn som vill fira jul ensam med sin ena förälder. På jul vill man vara många!".
"Fy vad egotrippat", fyllde ett annat barn i. "Hon tänker ju bara på sig själv. Varför är hon inte glad över att hennes mamma träffat en trevlig karl? Vill hon inte att hon ska vara lycklig? Hon är ändå nio år, inte fem!"
Kalendern har absolut sina poänger och är bra så till vida att den speglar vår tid. Ensamstående föräldrar finns det gott om. Barn som topprider vuxenvärlden finns det ännu fler av. Johan Ulveson och Sissela Kyle räddar ändå kalenderpaketet. Men av huvudfiguren Mila blir jag bara oändligt provocerad. Jag hade gett den där allmänt otrevliga, sura, dryga, slöa, egocentrerade ungen en örfil för länge sedan. Och tagit mitt straff.
Nej, men vad säger jag? Nu är det jul och vi ska vara snälla och glada, äta gott och mysa. (Om dina julkänslor handlar mer om stress får du fundera över vem som tvingar dig att göra allt du tror att du måste göra.)
Nu tar Bostad helglov, men den 10 januari är vi tillbaka. Julfeta och fina. Håll ut!
Julpussar till er alla!