En oas i livet

En stillsam doft av kaprifol hälsar oss välkomna när vi kliver ur bilen vid Svärtinge udde utanför Norrköping. Några steg uppför den lilla vägen och så paradiset. Ljusblå vågor som breder ut sig framför ett stort gult hus med liggande panel och vita pelare. Och så trädgården, stor nog för många, långa blomsterprojekt.

- Jag har alltid hållit på med trädgård, ända sedan jag var liten och sådde fröer på balkongen, säger Åsa när hon gör i ordning fikabrickan, tappar påsen med te på golvet och bestämmer sig för att städa upp vid ett senare tillfälle.

Vi slår oss ner på terrassen ovanför stenstranden.

Utanför vassruggarna störtar en tärna rakt ner i vattnet och kommer upp igen. Det glittrar om fisken i hennes näbb.

Efter bara några tuggor av Åsas kanel- och sockersnurror kommer vi in på det jobbiga ämnet. Cancern som upptäcktes i mars 2009.

- Livet vände helt upp och ner. Stannade upp. Det gick inte att tänka på någonting annat.

Åsa flyttar runt den ljusblå kaffekoppen på fatet medan hon pratar.

Hur rädd var du?

- Hur rädd som helst. Jag var övertygad om att jag skulle dö, säger hon och lyfter blicken från porslinet.

Cancern upptäcktes av en slump när hon skulle operera bort livmodern. I dag är knölen borta, men om hon är frisk vet hon inte.

- Det tar fem år att bli friskförklarad. Nu går jag på regelbundna kontroller.

Hur känner du nu?

- Alla ska dö. Så är det ju. Men i och med cancerbeskedet blev det väldigt konkret. Det är något som jag har lärt mig att leva med.

- Nu tänker jag att jag lever här och nu. Det har blivit så slitet med fånga nuet, carpe diem och allt det där. Men det är så det måste vara.

Solen har letat sig fram till terrassen. Den värmer upp trägolvet och bjuder oss på en svag doft av fernissa. I bakgrunden drar grannen igång motor-sågen.

Medan Åsa väntade på provtagningar, besked, operationstider och nya besked, hann hon tänka väldigt mycket. Fram till dess hade hon jobbat som lärare och trivts. Men drömmen pockade på uppmärksamhet och fick henne att söka flera trädgårdsutbildningar. Bland annat grundkurs trädgård på Himmelstalundsskolan i Norrköping, där hon snart ska börja sin andra termin.

- Jag var tvungen att göra det jag verkligen ville. Det är så många som går omkring med drömmar, men som aldrig tar tag i dem. Det är egentligen väldigt sorgligt.

Hur är det att gå den här utbildningen?

- Jag är jättelycklig. Verkligen. Varje dag är så där "hurra"!

Du är färdig till jul. Vad händer sen?

- Jag skulle gärna vilja utbilda mig till trädgårdsterapeut. Det skulle vara fantastiskt. Eller så skulle jag vilja öppna ett trädgårdskafé.

Hur hjälpte trädgårdsarbetet dig?

- Det var ett sätt att kanalisera ångesten. Jag blev lugnare av att jobba med händerna. Jag var tvungen att ha någonting att göra hela tiden. Så jag byggde en retreathörna högst upp i trädgården.

Åsa tar oss med upp till retreathörnan, men trädgården är så stor att den skulle kunna vara en park. Det finns mycket spännande att titta på och på flera ställen blir vi fast en god stund. Som vid den laxrosa vallmon intill husväggen.

Och vid almen som nästan har fler frökapslar än blad och som börjar snöa mitt i grönskan när fotografen drar i grenarna. Själv har jag svårt att slita mig från det lilla växthuset där det hänger lyktor mellan tomatplantorna och från de näpna smultronplantorna med rosa blommor.

Men så kommer vi till slut till retreathörnan i skuggan under en flera hundra år gammal lärk. Aklejor nickar i brisen och framför träbänken står ett runt bord med blå mosaik.

- Här har jag lagt ner min själ. Gud så många stenar jag har släpat hit från stranden, säger Åsa och visar på de knytnävsstora stenarna som kantar rabatterna.

- När jag hade fått mitt första besked om cancern köpte jag det här bordet och en massa tallrikar som jag slog sönder. Jag använde skärvorna till det här mosaikbordet. Det var något att pilla med när jag mådde som sämst.

Åsa nynnar lite medan jag slår mig ner på träbänken för att se hur det känns.

Ljuden är helt andra än nere vid stranden. Inga sjöfåglar hörs, men flugsnapparen är i farten, liksom björktrasten. Här, just på den här platsen, verkar konsten att leva i nuet inte så svår.

- Lite framförhållning måste man ju ha. Lite tankar. Tidigare tillät jag mig inte att tänka om ett år. Jag kunde inte ens säga orden, säger Åsa.

- Men vi får se. Ni får komma till- baka om ett år och se vad jag gör då.