Den enda brödrost jag ångrar att jag inte köpte fanns i en antikaffär på Melrose Avenue i Los Angeles. Det speciella med denna brödrost var att den inte bara rostade bröd, den gjorde det med hjälp av ett transportband som löpte från ena sidan till den andra. På detta transportband placerade man brödskivan, som sedan gradvis rostades på sin färd genom apparaten. Tack vare ett runt inspektionsfönster mitt på sidan kunde man dessutom kontrollera rostningen under gång.
Underverket hette Toast-A-Lator, och bara namnet gjorde att jag ville ha den, men 75 dollar för en brödrost jag inte behövde, som dessutom var oanvändbar i Sverige eftersom den gick på 110 volt, gjorde att jag inte köpte den.
Sedan dess har jag varit i Los An- geles tre gånger och varje gång har jag besökt samma butik utan att hitta någon ny Toast-O-Lator. Sista gången upplyste ägaren mig om att en Toast-O-Lator hade sålts på Ebay för 5 000 dollar. I nästa andetag lugnade han mig med att det var en mycket sällsynt modell (C) och att en vanlig J-modell fortfarande kunde fås för några hundra dollar.
Toast-O-Lator J tillverkades mellan 1936 och 1952. Brödrosten som funktionellt hushållsredskap hade då varit färdigutvecklad sedan många år. Den var med andra ord helt skyddslös för omotiverad produktutveckling och jippobetonad formgivning.
Den första elektriska brödrosten tillverkades av brittiska Crompton & Co 1893 och kallades Eclipse. Väldigt lite är känt om denna kökets pionjär, men det bestående intrycket man får av den och alla tidiga brödrostar fram till 1918 då den första inkapslade rosten med öppningsbara luckor i sidorna lanserades, är att de bör ha varit rena dödsfällorna för barn, husdjur och onyktra i vuxen ålder.
Den första helautomatiska brödrosten hette Toastmaster 1-A-1 och drevs av en urverksmekanism. Samma primitiva urverk driver än i-dag Dualit Vario, en brödrost som sett likadan ut i mer än 50 år. Detta är möjligtvis också anledningen till Dualitens klassikerstatus trots att den fortfarande bara rostar två brödskivor i taget och ändå kostar som en badrumsrenovering.
Under trettiotalet utvecklades sedan den värmekänsliga katapultfunktionen som i Sunbeam T9 hade både "pop up" och "keep warm" som valmöjligheter.
Sunbeam T9, med plats i Museum of Modern Arts permanenta samlingar, skapades av en svensk, Ivar Jepson. Jepson föddes 1903 i Kristianstad och utbildade sig till ingenjör i Hässleholm innan han flyttade till Berlin och så småningom till USA. 1925 kom Jepson till Chicago där han anställdes vid Chicago Flexible Shaft Company som sedan (förståeligt nog) bytte namn till Sunbeam. Genombrottet som formgivare kom 1930 med hushållsassistenten Sunbeam Mixmaster, men Jepson, som i USA omväxlande kallas Mr Sunbeam och "the unsung hero of American design", har fyra pärmar på den amerikanska patentbyrån fyllda med allt från köttbullerullare till gräsmattesprinklers och nappflaskvärmare.
Sveriges roll i brödrostutvecklingen är annars blygsam. Elva-rostarna ser visserligen trevliga ut och fungerar tillfredställande men är knappast några vattendelare i brödrosthistorien.
Däremot förtjänar Åviken ett omnämnande. Modell 1312 är en frontmatad brödrost i hårdkromad lingonplockardesign med manuellt brödutkast och få hushållsprodukter fångar så bra 60-talets återhållet strikta formideal. Tyvärr är den praktisk taget oduglig i användning. Brödskivorna ställer sig snett inne i rosten vilket får till följd att kanten som lutar mot elementet blir svartbränd medan den motsatta blir orostad.
Förutom att Ernie, Bud Graces ärketönt till seriefigur, har gett brödrostsamlarna ett ansikte så finns det en annan komisk arena där brödrostarna ständigt står uppradade: lysningspresenten. Att"Give them a Toastmaster toaster"-annonserna landade klockrent i bröllopstårtan under 40-talet förvånar väl ingen men att det i-dag önskas brödrostar som aldrig förr känns inte lika självklart. Skillnaden är att brödrosten av i-dag är lika mycket designprodukt som nyttoföremål. Annars är till och med priserna tillbaka på fyrtiotalsnivå om man väljer något av de exklusivaste märkena. En Toastmaster kostade 1941 nästan fyratusen kronor i dagens penningvärde. Det är lika mycket som en treskivors Dualit.
Själv är jag lyckligt ogift men hade jag bara vetat säkert att en Toast-O-Lator i mint condition funnits bland lysningspresenterna hade jag definitivt övervägt saken.
Världens dyraste brödrost är den Toast-O-Lator C som såldes på Ebay för 5-000 dollar. Andra Toast-O-Lator-modeller kostar från drygt tvåtusen ned till runt hundra dollar för en fungerande J-modell i hyggligt bruksskick. En Sunbeam T9 i bra skick får man ge mellan tre och fyrahundra dollar för.
I Sverige finns ingen antikmarknad för brödrostar, även om udda exemplar kan dyka upp hos lokala auktionskammare och på Auktionskompaniet. Brödrostar är här typiskt loppisgods som går för allt mellan en tia och ett par hundralappar. I antikaffären kostar en Elva mellan tre och fyrahundra kronor, en Åviken 1312 mellan fem och sex.
En ny tvåskivors Dualit Vario i rostfritt kostar 3 450 kr i butiken.
Olle niklasson
olle.niklasson@audiotechture.se