Det var en granne till Lennart på Gäddvägen i Åleryd i Linköping som ringde till Bostad. "Ni måste göra ett reportage om hans parhustomt. Han har förvandlat en liten trädgård till rena paradiset, med små spännande rum över-allt. Man blir otroligt inspirerad!"
Varken jag eller fotografen är några trädgårdsfantaster, men blir stumma när vi i början av augusti kliver in i Lennarts lilla lummiga, lätt asiatiska, täppa. Hur kan en trädgård på 400 kvadratmeter rymma så mycket och kännas så spännande?
Och det första som möter oss, mitt i den stenlagda garageuppfarten, är ett litet arrangemang av lammöron, taklök, prydnadskål och timjan!
Lennart skrattar.
-- Flera förbipasserande har höjt på ögonbrynen. Men det går faktiskt alldeles utmärkt att låta bilen gränsla det där arrangemanget på väg till garaget.
Lennart själv har en anspråkslös inställning till sin trädgård. Den är inte anlagd för att visas upp och bedömas av andra och hur många arter den rymmer har han ingen aning om. Det är inte intressant.
-- Här finns inga spikraka rader och ingen synlig jord. Jag är mer intresserad av hur olika arter passar ihop, av själva estetiken. Till exempel är den vintergröna hasselörten en favorit, den har jag överallt och jag har gett bort många billaster av den. Så piggt sprider den sig.
Vi går på upptäcktsfärd och hittar konstföremål här och där. Keramik-ansikten, betonghänder. Men också uppstickande armeringsjärn eller gardinstänger i bambu från Ikea. De har ingen praktisk funktion för klängväxter, utan finns där för balansens skull.
Gräsarter hör till Lennarts favoriter. Elefantgräset är ståtligt nu, men var bara ett par decimeter högt för sex år sedan. Här finns också gullrandsgräs och rödbladig silverrax. Klipp inte ner dem förrän på våren, råder Lennart. Plantan skyddas, fåglarna får fröställningar och de är vackra när rimfrosten omsluter dem.
Under sina yrkesverksamma år på Linkopia var Lennart chef över den professionella bildavdelningen. Privat var han länge en hängiven amatörfotograf med en speciell förkärlek för stilleben (ungefär "uppställda, livlösa föremål"). Nu har han lagt kameran på hyllan och gått från stilleben till bara leben. Det är den synen han har på trädgården. Han planterar och arrangerar sköna, levande "bilder".
Därför pratar han heller inte om rariteter hit och dit. Det är växternas sammanhang som intresserar honom. Helheten.
Lennart har bott i parhuset i 21 år. Trädgårdsintresserad har han alltid varit, även om hans fru skämtsamt brukade säga: "du flyttar ju bara växter mellan bak- och framsidan av huset hela tiden".
Men det var först för tre år sedan som han gick med i Trädgårdsamatörerna. Då hade han under kort tid drabbats av tre livskriser. Han förlorade sitt arbete på Linkopia, han fick en stroke -- och hans käresta gick bort i cancer.
Trädgårdsarbetet fick en roll som terapi. Lennart återkommer flera gånger till hur mycket Sällskapet Trädgårdsamatörerna betyder för honom.
-- Medlemsskapet har gett mig oerhört många trevliga bekantskaper. Vi besöker varandras trädgårdar, byter växter, åker utomlands. Senast hade jag med mig ett olivträd från Holland. Det var rätt fullt i bussen på hemvägen. Även om Lennart gillar de lättförökade sorterna erkänner han viss vurm för krångligheter. Som jätteverbenan han frösår. I januari ska de satta fröna tillbringa 2--3 veckor i kylskåp, därefter rumstemperatur tills de tittar upp och i maj är det dags att flytta de omskolade plantorna utomhus.
Inget för otåliga själar som vill att allt i trädgården ska vara okomplicerat och sköta sig självt ...
Han senaste projekt är ännu en damm -- och det kan han tacka några grannpojkar för. De lyckades nämligen placera en golfboll i Lennarts takfönster av kupolmodell. Det yttre av tre glasskikt sprack, men de andra blev en perfekt grund för dammen.
-- Först hade jag en träram runt vattnet, senare kom jag på att mossiga stockar, stenar och murgröna blev vackrare. Min filosofi är att inte jäkta fram något. En dag hittar man lösningen.
Av dammgrävande blir det mycket jord så intill dammen har Lennart nu anlagt ett upphöjt skuggparti. Här trivs murgröna, ormbunkar och kobrakalla.
Vi bjuds på kaffe och smörgås i Lennarts kyrksalsaktiga uterum. Trots att vi hör liv från gatan kan ingen se oss. Spaljéer och klängväxter gör tomten helt insynsskyddad. Och fotograf Mikael sätter ord på känslan trädgården ger en.
-- Man känner sig omfamnad.
sta