Det brukar bli trångt om saligheten på fastigheten så här års. En miljon bläcksvampar poppar upp och paraderar längs staketet. Men i år är det en miljard och de bryter ny mark inne på gårdsplanen så att man får trixa som en tok med bilen för att inte massakrera rubbet. Vi är nämligen så fåniga att vi tycker svamparna är ett pittoreskt inslag i lantlivet och vårdar dem, om inte ömt, så i alla fall med viss vördnad. Det är liksom okej att de finns där.
Värre är det med grodorna och paddorna. Också de var en gång i tiden överkomliga i antal, men när det blev husockupation i källaren fick maken nog. Förra hösten rustade han sig med stora trädgårdshandskar och en hink för att förpassa de små liven ut i sin rätta miljö. De var över 30 i varierande storlek som parkerades i största och bästa lövhög med förmaningar och bruksanvisning hur man överlever vintern.
Överlevde gjorde de uppenbarligen. I våras var det livat värre i trådgårdsdammen och vart man gick plumsade det av grodor. Att klippa gräset blev en prövning - det kräver mycket tålamod och hökblick för att parera pyttesmå grodbebisar som förtvivlat försöker kasta sig undan gräsklipparens dunder och snar död.
Nu är det inga bebisar längre och de har uppenbarligen inte fått ta del av förra årets kurs. Trots att källardörren varit noga igenbommad, har de bökat sig in i värmen, sannolikt via en glugg där diverse elkablar dragits. Källaren har väl aldrig varit familjens favoritvrå, det bor så mycket konstiga typer där nere. Skalbaggar, spindlar och prylar som typ bara rör på sig där i halvmörket är förvisso snuskiga - men det drar i alla fall utom synfält när man visar sig. Men nu är det snudd på äckelfaktor 18 att brotta sig in för att hämta ved, kolla pannan eller leta i jättelagret av blomkrukor.
Grodorna och paddorna sitter blick stilla, gör sig synonyma med betongen, vedklabbar eller golvbrunnar. Det finns inte en chans att upptäcka dem förrän man antingen a) trampar på dem, b) råkar ta i dem eller c) hastigt förflyttar det de råkar sitta på. Av just angivna alternativ är nummer c att föredra, utan tvekan. I regel hinner man då bara se två oändligt långa ben med simfötter som sprätter iväg fortare än hjärtinfarkten hinner komma.
Om vi slåss om att få göra ärenden i källaren? Glöm det. En mysig braskväll föregås av hårda förhandlingar där dagens looser får ta korgen och kasta sig in i vår lantliga variant av Fear Factory. Just för stunden är det extra snubbigt eftersom jättepaddan Allan, för övrigt för fet för att ta sig in i kabelgluggen, försöker bryta sig in via källartrappan (som alltså finns på utsidan av huset, vi är inte så snuskiga att vi har kräken inomhus). Stor som en manshand sitter han på antingen nedersta trappsteget eller rakt framför dörren, sannolikt stelfrusen och ständigt beredd att spela dött, murket lönnlöv när någon närmar sig. Till och med katterna undviker numera källartrappan...
I en veckas tid har vi försökt med utmattningsmetoden, men Allan fattar noll och sitter där i kylan och bara väntar på att bli insläppt. Nu är frågan om våra empatiska sinnen ska låta oss lämna dörren öppen eller om vi ska börja nya förhandlingar om vem som ska lyfta honom ut i lövhögen. I väntan på ett avgörande testar jag nu en tredje variant: någon som vill ha en enkilos padda lagom till halloween? Hämtas i Högby prästgård vid valfritt tillfälle. Ring så får ni vägbeskrivning.