Den röda ladugårdens kossor är borta, istället vilar gamla dörrar, dörrkarmar och fönster mot kättarna. Vid ingången möts besökaren av ett gäng svarta järnspisar. Så svarta att de ser ut som nya - men de är nygamla.
-- Så här rostiga kan de se ut när vi får in dem, säger Åse Berg och visar en gammal järnspis som både är orange av rost och har spruckit på ett ställe.
Åse Berg och Ulf Norrman driver Melby byggnadsvårdscentrum tillsammans. Stället öppnade 1996 och drevs då som en ideell förening, men har senare omvandlats till handelsbolag.
Hit kommer människor med små röda torp i skogen, gamla året-runt-hus på landet eller med bara en önskan om att införskaffa någon enskild ålderstigen detalj till det annars moderna hemmet.
Åse Berg och Ulf Norrman tar emot saker som folk skänker eller lämnar in för försäljning på kommission (när föremålet säljs, tar Melby hälften och inlämnaren får hälften) och rustar upp dem om kunderna vill lägga till pengar. Annars får man bära hem sitt inköp och fixa upprustningen själv.
Saker som den rostiga gamla järnspisen, de vackra utsmyckade pardörrarna eller det härliga halvmånefönstret där på golvet lämnar ett gammalt hus och kommer till ett nytt; ett stycke kulturhistoria som byter ägare och boning men slipper mejas ned i en husrivning eller brännas när någon nitisk husägare städar i uthus och bodar.
En del av de gamla fönstren som står lutade mot väggarna har sitt gamla blåsta, lite bubbliga glas kvar i bågarna. Bågarna kan se rätt sjaskiga ut men under flagnande färg och damm finns ofta ett kraftigt kärnvirke som är mer hållbar än dagens fönsterbågar.
Melby har också en butik, där husrenoveraren finner nödvändigt och även mindre viktigt men icke desto mindre roligt pill.
Fönsterhakar modell 1860-tal eller 1950 om man hellre vill ha det, lampor från Karlskronafabriken i gammal stil, beslag, krokar, robusta spikar i gammal modell, sladd inklädd i tyg för att man ska slippa plastkänslan när den gamla lampan renoveras.
Även om man inte alls behöver tapetsera om därhemma blir man sugen när man bläddrar i de tjocka katalogerna med prover på anrika gamla svenska tapeter med namn som Kläver, Strömgränden, Nergården och Haga i blått, rött eller guldbrunt.
På hyllorna finns kokt och rå linolja, järnmönja, fönsterkitt, linsåpa till trägolven, och så husrenoverarens godispåsar; färgpulver i små och stora förpackningar med namn som Dalablå, Bränd terra, Engelskt rött, Grå umbra, Bensvart, Järnoxidgul och Caput Mortum, ett elakt namn på en färg (betyder dödskalle på latin) men pigmentet är varmt lilarött. Pulvret blandas med linolja.
Har man inte redan ett torp eller gammalt hus när man kommer hit, ja då funderar man nog på saken när man far härifrån.
ett eldorado för
sakletaren