Ett livsverk fyller 100

Det får jag klart för mig när jag ringer honom och frågar om vi får komma och berätta om hans ställe.

Vi är välkomna och nästa dag kör vi ned på grusgången in i den lummiga trädgården. Han möter oss på trappen där piprankan byggt en koja om den lilla verandan.

- Det här är min karriär, mitt livsprojekt, säger han och menar huset och tomten som går under namnet Borensnäs.

Han är 60 år gammal och har börjat räkna ned till sin pension, därför är han ledig på onsdagar och denna onsdag är en mycket varm och vacker junidag.

Redan i trädgården ser vi att Stig tycker om det lite vilda och gamla. Han har låtit grusgången och rabatterna behålla sin runda form från 1900-talets början och på ena sidan huset växer sommarängen ganska högt.

Ingen nagelklippt gräsmatta alltså, men i gengäld blommar här prästkragar och fåglarna kvittrar lyckligt över den mångfald insekter som hittat till Stigs vattenhål.

- Där nere, säger Stig och gör en gest mot andra sidan huset, där har jag klippt åt hustrun. Hon gillar inte det vilda.

Även om trädgården är Stigs revir har han gett efter för hustru Ingelas önskan om att ha en liten del av gräsmattan välklippt. Där vill hon träna sin nyvunna hobby, golfspel.

Vi går in.

En countrylåt galopperar gungande från köket in i hallen. Det, blir vi snart varse, är bara en första fingervisning. Stigs stora passion är country and western.

Huset är ombyggt och renoverat i mitten av 80-talet. Sedan dess har inte mycket hänt, det är perfekt som det är. I köket tronar en svart gungstol vid fönstret där hylla efter hylla hyser kryddor och vilande orkidéer.

- Ingela köper blommor, och jag tar hand om dem, konstaterar Stig.

På järnspisen, som sattes in på Stigs initiativ när köket gjordes om, kokar han bönor till cowboygrytan. Ingela lagar mat på den svarta spisen bredvid.

Pelargoner och böcker är det första jag ser i vardagsrummet. Det är mest Ingela som läser, men det händer att Stig öppnar en bok också.

- Vaknar jag på nätterna så läser jag Bodil Jönsson, hon skriver om tid, säger han.

På andra våningen finns Stigs "allra heligaste". Ett rum fyllt av westernprylar och som annars domineras av en musikanläggning. På väggarna trängs tidningsurklipp - alla med samma tema.

- Jag har haft hästar också, men det var jobbigt. De är så rädda av sig, säger Stig med ett litet leende.

- Egentligen skulle jag kanske be grannarna om ursäkt, säger han plötsligt. Ibland skjuter jag med hagelgevär i trädgården, jag borde kanske tänka mig lite för.

Jag förstår vad han menar. Borensnäs ligger bara 100 meter från ett villaområde, men det är lätt att glömma bort i denna lilla inbäddade fristad.

Han plockar fram en gammal Kent-gitarr. Strängarna spretar, men omfamningen är öm.

- Det var länge sedan, men jag har faktiskt spelat i band förr.

Vi lämnar Stigs studio för att besiktiga de övriga rummen. Sovrummet inrett i den före detta torkvinden, Ingelas rum med dator och porslinsmålning som tema. Men det är ändå ute vi får se den mest påtagliga manifestationen av Stigs faiblesse för western.

Byggnationen, pergolan, går under namnet "Stigs Mexico". Här finns eldstad och kaktusar. Ibland släpar Stig ut högtalare och drar på med musik. (Än en gång en ursäkt till invånarna i villorna på Björkvägen.)

Här njuter Stig ibland. Mycket sällan Ingela. Hon väljer de vanliga trädgårdsmöblerna strax bredvid.