Ändå var den arbetslunch bestående av spenatsoppa, som 42-åriga (skilda) Christina bjöd 45-åriga (skilda) Bertil på, just inte mycket att hänga i julgranen. Åtminstone inte enligt Bertil:
-- Hon var vegetarian på den tiden, men det fick jag ur henne, småskrockar han nöjt 20 år senare.
Det sa inte klick precis, men när målningsarbetena i Christinas lägenhet var färdiga, hade det hänt tillräckligt mycket för att de absolut ville fortsätta umgås. De vegetariska arbetsluncherna till trots.
Kärleken växte fram och efter ytterligare en tid kändes två boenden onödigt och paret började se sig om efter något gemensamt. Bertil hade visserligen en liten sommarstuga på 65 kvadratmeter på Unön, som han 1967 byggt intill föräldrahuset, men den var ju på tok för liten och omodern.
Elda upp kåken!De letade och letade, men inget föll Bertil på läppen. Möjligen var det då Christina insåg hur mycket känslor han investerat i just Unön under årens lopp. Så hon kläckte ur sig de förlösande orden: "Det blir väl inget annat än att vi får bygga om på Unön!" Och nu blev det fart på maken.
I mångas ögon borde sommarstugan ha eldats upp för att ge plats åt ett nybygge. Men vem skulle hålla i tändstickan?
Unön
Christina och Bertil ritade och ritade på en rejäl utbyggnad, nära 150 kvadratmeter, och fick bygglov. Många långa höst-, vinter, vår- och sommarkvällar tillbringade sedan Bertil på Unön efter det ordinarie arbetet som målare.
-- En otrolig karl att arbeta, krafterna tycks aldrig ta slut, säger Christina.
(Det är hon som berättar allt det här. Bertil är inte typen som skryter om sin kapacitet precis).
Efter drygt 1,5 års intensivt jobbande kunde de flytta in 1997 och den i Christinas ögon roligaste biten, inredningen, tog vid. Nu var det hon som med liv och lust höll i rodret.
Christina är konstnärlig och kreativ. Hittar stenar och virke i naturen som hon släpar hem och gör något av. Hon älskar att ränna på loppisar och köper gamla saker som hon gärna arrangerar i grupper. Ting som har en historia att berätta.
-- Jag tycker om att hitta en användning för dem också, säger hon och visar att det minsann ligger (färska) huvudvärkstabletter i den gamla Magnecylasken av plåt.
Man kan inte annat än förundras över att Christina kom att viga sitt yrkesliv åt banktjänstemannauppdrag (på fars inrådan, som det var på den tiden). Sånt slöseri, liksom.
-- Men det är väl därför jag härjar runt så dant nu, det är ett uppdämt behov, konstaterar denna samlerska av allehanda ting.
Överallt, överallt möts besökaren av små arrangemang av blunddockor, nallar, gamla syattiraljer... Kors, vilket dammande det måste vara i detta hem!
Christina erkänner att hon själv kan njuta av att komma till minimalistiska, undanplockade hem utan en massa prylar. Där ögonen får vila.
-- Men jag skulle aldrig kunna bo så själv, tillägger hon. Aldrig.
Delvis av utrymmesbrist får hon numera samla på mind-re skrymmande saker, som vykort och bokmärken. Hon måste ju ha plats för alla sina blommor också! Ett intresse som måste betecknas som en passion. Överallt, överallt trängs små och stora krukor. Hon har ett 40-tal olika slags porslinsblommor och 50--60 olika pelargonsorter för att bara nämna en bråkdel.
Lustfyllt smeker hon bladen på en gigantisk Pe.tomentosum-pelargon.
-- Känn bara. Len som en älvas täcke.
Via nätet och den egna hemsidan (http://cke.se/blomrum.htm) köper och säljer hon sticklingar.
Här har vi en ny Veronica Wägner!
Huset är osymmetriskt med små prång och smattar här och var. Berils bror Sven-Olof är finsnickare och har byggt hyllor och ljusramper på plats.
Nyligen installerades bergvärme. Här finns en mängd fiffigheter, som diskmaskin installerad en bit upp för att skona ryggen, högtalarsladdar dragna hit och dit så att man kan lyssna på radio på många platser, och mycket annat.
Allt är färdigrenoverat och klart. Förutom Christinas samlande och installationer då, de blir aldrig klara, förändras ständigt för att ge nya kickar.
Men bortsettt från den lilla trevligheten kan Bertil och Christina snart njuta av pensionärstillvarons sötma. Och be en stilla bön om att få vara kroppsligt friska så att de kan bo kvar i sitt älskade hus länge länge.
-- Äsch, det går alltid att anpassa huset efter nya behov och sätta in en hiss till övervåningen, resonerar Bertil.
Han, som egentligen ville bli banktjänsteman, men som på sin fars inrådan, som det var på den tiden, valde hantverksbanan. Vilken tur!
"Så fort jag har en tom yta så måste jag arrangera något där. Jag bara är sån"