Ett rum med utsikt

Och visst sjunger hon, men hon skulle vilja komma bort ifrån det lite grann, att inte bara vara den som sjunger i andras ögon.

Ibland säger man att hemmet är en spegel av ens personlighet. Få se om ett besök hos Louise kan berätta vem hon är mer än "den som sjunger".

Louise flyttade in i trean på Vasavägen 55 i Linköping i juni i år. Det var en del av en nystart i livet. Hon, sambon och sonen behövde någonstans att bo.

- Jag hade en alldeles för stor lägenhet, så hyresvärden letade rätt på den här åt mig, säger hon.

Hon blev bokstavligen bergtagen första gången hon kom och tittade på den.

- Tårarna rann av glädje när vi tog hissen ned, säger Louise.

Det var utsikten, väldigt mycket utsikten.

- Den är magisk.

När jag tar hissen upp de fyra trapporna, lägger jag märke till att hissen går väldigt långsamt.

- Det är nog stans långsammaste hiss, säger Louise när jag nått upp till det som förut varit vinden.

Sedan jag ringde henne nerifrån porten för att få portkoden har hon haft god tid på sig att öppna dörren till lägenheten och välkomna mig in redan när jag kliver ut ur hissen. Vi går in i hallen till den 77 kvadratmeter stora trean, det enda utrymmet som är något så när rektangulärt. I övrigt är lägenheten full av vinklar och vrår. Det är så med takvåningar, de har snedtak och inbyggda takbjälkar. Rummen har byggts där de fått plats.

Väggar och tak omfamnar invånarna, men gör det samtidigt besvärligt för de två manliga invånarna att ta sig fram överallt. De har slagit i skallen i snedtaket ett antal gånger.

- För mig är det lättare, jag är så kort, säger Louise och skrattar.

De två männen, sonen Johannes och sambon Mattias. Den förste har varit med Louise i 19 år, den andre är en del av hennes nya liv, men samtidigt en del av det förflutna. De var ett par redan för 15 år sedan, till och med förlovade. Men förhållandet sprack i samband med att Louises mamma dog. Hon var blandmissbrukare och tog till sist sitt liv. Relationen klarade inte den påfrestningen.

- Men så stötte vi på varandra i våras och det kändes som om någon av oss bara varit ute och gått med hunden och kommit hem igen. Kärleken fanns kvar, nu ännu starkare.

Till vänster finns sovrummet. Där på fönsterbrädan ett litet vitt arrangemang.

Här ligger en vit ros av metall som den viktigaste människan, sonen Johannes, gjort bredvid ett litet änglabo som symboliserar Louises gudstro. Hon älskar sagor och kanske mest av allt den om mumintrollen, därför får en liten vit mumin pryda fönsterbrädet. Här finns också ett hjärta. Hennes eget rymmer inte bara de närmaste, hon vill också hjälpa andra.

Hon är känd för sin årliga Bris-konsert och för sitt engagemang i Stadsmissionen. I hjärtat ryms också LHC. I tio års tid sjöng hon nationalsången på varenda hemmamatch. Nu får den enligt Hockeyförbundets regler bara spelas eller sjungas i samband med slutspel.

- Så det gäller att LHC kommer till slutspel.

Åt höger har sonen Johannes stängt dörren till sitt rum. In i hans revir släpps vi inte. En bit bort finns köket.

Louise gillar att inreda sparsmakat, i bemärkelsen nogräknat och i motsats till överlastat. När hon flyttade till trean var det inte så svårt, eftersom hon inte hade några möbler. De försvann med den tidigare relationen och den alldeles för stora lägenheten.

- Jag hade inte ens ett köksbord. Det fick jag låna av Harrys (restaurangens) ägare, stolarna med, det är tur att man har vänner, säger hon.

Det är i alla fall inte vilket köksbord som helst. Det är en rejäl pjäs där bara bordsskivan väger 150 kilo och det fick inte plats i hissen. De som bar var inte glada.

Varenda en av de ganska få prylarna står på rätt plats och det finns inga spår av damm eller smuts. Inte en smula att spåra i köket,

- Har du städat för att vi skulle komma, undrar jag.

Nej, det lovar hon, det är så här hon har det. Ordning och reda, rent och bäddat. Så långt ifrån den kaotiska barndomen med en missbrukande mamma det går.

Nu går vi in i vardagsrummet. Här har Mattias satt sin prägel med soffor i grått och lila kuddar.

I soffan sitter snabelbjörnen, ett litet mjukisdjur som är en huvudperson i den sagobok som Louise författat och som snart kommer i tryck.

Nu börjar vi närma oss det allra heligaste, takterrassen, men vi väntar med den ett tag. Vi har hunnit ta en fika och då berättar hon att mycket fallit på plats de senaste åren.

- Jag har fått ihop alla bitar. När jag var liten ville jag bli präst, första gången jag sa det var jag bara tre år gammal. Nu, mitt i livet, jobbar jag med allt jag samlat i min ryggsäck genom livet. Jag står stadigt på min gudstro. Jag utbildade mig till diakonissa och utbildningen har jag med mig nu när jag öppnat en egen begravningsbyrå. Där får jag hjälpa de efterlevande och jag får klä deras anhöriga, borsta deras hår och sminka dem fina. Jag är som en barnmorska fast i andra änden av livet. Och så får jag sjunga.

Nu plockar hon fram sin morfars gamla tofflor under en av sofforna och öppnar dörren till Linköping. Från balkongen har hon utsikt över taken och mitt i blickfånget tronar domkyrkans torn.

- Jag har aldrig förut lagt märke till hur himlen förändras, hela tiden. Här har jag tagit bilder alla tider på dygnet och varje dag, varje minut förändras utsikten.