– Att flytta hit, till lägenheten i Vadstena, är att komma till Edens lustgård. Varje morgon vaknar jag och undrar var jag är. Så kommer jag på att jag är i Vadstena och tänker tack gode Gud!
Så säger Ewa-Britt Nilson och bättre betyg kan väl vare sig lägenhet eller stad få.
Om jag ska vara ärlig så tror jag aldrig att jag mött en så glad människa som Ewa-Britt. Hon skrattar när hon häller upp kaffet. Till och med när hon berättar om operationen hon snart ska gå igenom, skämtar hon. Hon har energi till tusen. Hon sitter en stund vid köksbordet och fikar med oss. Berättar om sitt liv om barn och barnbarn och om maken Lars-Olof som vid 19 års ålder kastats av ett lastbilsflak vid ett vägbygge och fått en järnbult i tinningen.
Så är hon plötsligt borta och kommer tillbaks lika snabbt med en stickning. Det ska bli en tröja efter eget mönster. Färgen från Vätterns blåa till kvällshimlens skimrande ska dekoreras med siluetten av Vadstena i guldtråd.
– Jag stickar, stickar och stickar, man kan ju inte bara sitta och titta in i väggen, säger hon.
Nej, det är nog inte Ewa-Britts melodi det där med att sitta och titta rakt in i väggen.
– Jag har alltid varit glad, det går liksom inte att hejda.
Så berättar hon om när hon låg på BB med sin förstfödde son och så när blev hemskickad av en sjuksköterska för att hon störde ordningen med sin glädje och sina upptåg.
–Om du inte dämpar ner dina roligheter så åker du ut. Här skall det sovas inte roas, härmar Ewa sjuksköterskan på Sahlgrenska sjukhusets BB.
Ewa-Britt flyttade till Vadstena för två år sedan och kände sig hemma direkt. Senast kommer hon från Landskrona där hon och maken gjort en lite baklänges boendekarriär. Från radhus till lägenhet på fjärde våningen 65 trappsteg upp, till en lite mindre lägenhet, 16 trappsteg men också med hiss för att maken som blev sjuk och rullstolsburen skulle kunna komma dit.
Först på ålderns höst visade sig hjärnskadan han ådragit sig när han ramlat av lastbilsflaket.
– Han gav sig aldrig och klagade aldrig, så de år som jag helst skulle haft tre armar, två för min man och en för att hålla i mig själv, var egentligen aldrig riktigt jobbiga, försäkrar hon.
Nu bor hon på 55 kvadrat i en etta.
– Och det känns som om jag bor i ett slott.
Vi går husesyn. Den börjar i hallen.
–Här är skriverian och här är soverian.
Vidare in i vardagsrummet.
– Här är träfferian och där är titterian, säger hon och gör en gest mot soffgruppen och sedan tv:n inramad av gröna växter.
Så ändrar vi kurs och styr mot köket.
– Här är kökserian och där, där är solerian.
Nu har vi hamnat på den drygt åtta kvadratmeter stora balkongen i skyddat läge och med dörren in till köket. Här blommar det fortfarande, även om nattkylan tvingat in en del av Ewa-Britts ”tusen blommor”.
Så många som tusen är det kanske inte, men många är de och i köket står en av dem i köksfönstret, en hibiskus. Den har Ewa-Britt pratat allvar med när den tappat sina blommor ute på balkongen. Den blev så häpen så att den började blomma igen.
Ewa-Britt flyttade hit från Skåne, men hon är född och uppvuxen i Göteborg. Dialekten är omisskännlig, bara det att hon säger ”schex” och inte kex...
Hur hamnade hon då just i Vadstena? Jo, hennes dotter bor i Ödeshög. Besöken där innefattade alltid en sightseeing i Vadstena.
– Om vi inte varit där tyckte jag inte att vi varit i Östergötland.
När maken dog, satte sig Ewa-Britt framför datorn. Slog upp en bostadssajt.
– Sen tryckte jag på Östergötland och sedan Vadstena och där var den, lägenheten.
Bara några veckor senare var hon på plats. Efter fem minuter med hyresvärden var det bestämt och därefter har hon aldrig ångrat sig.
Nyheten om flytten från staden hon bott i i 45 år förvånade.
– Huuur kan du flytta till Vadstena, du är inte klok och i din ålder, sa vännerna i Landskrona.
– Och jag tänkte WHAT? Då kan jag ju vara turist i resten av mitt liv, och det sa jag till dem, säger hon och tittar skrattande på mig med finurlig min.
Hon erkänner lite skamset att hon inte riktigt än anpassat sig till den lugna avstressade Vadstenastilen.
– Den enda som stressar i den här stan är jag. Jag brukar fara runt som en stolle. Jag har det bara i mig.
Men hon berättar stolt om ett besök i en butik där hon faktiskt satte sig ned på en erbjuden stol för att vänta på sin tur.
På väggen ovanför köksbordet hänger en tavla. Den domineras av en väldigt gul och glad sol.
– Jag älskar solen.
Den är också den största anledningen till att hon trivs. På morgonen lyser solen in i köket och i det lilla fönstret i hallen. På dagen har hon sol på balkongen och på kvällen lyser den in i hennes vardagsrum.
– Och så är det högt i tak, tio personer får plats runt bordet i köket och så finns den i Vadstena.
Hon står i loftgången när jag går ned för trappan till markplanet.
– Hur många trappsteg är det här då? hojtar jag.
– Det vet jag inte, ropar hon tillbaks.
Om jag räknat rätt så är det 24 stycken.
Men det spelar ingen roll nu när Ewa-Britt hittat sitt slott.