Hon kunde utdela rejäla örfilar den kvinnan - och jag älskade henne oerhört mycket. Det var tillåtet att klappa till ungar på 1960-talet. Jag påstår inte att det var en eftersträvansvärd uppfostringsmetod, men heller inget jag reflekterade över. Har ett svagt minne av att jag tyckte det var ganska välförtjänt de gånger det hände.
Fram tills jag var tio år tillbringade jag varenda sommar hos mormor och morfar på Tullgarn utanför Stockholm. Det låter
flashigare än det var.
Morfar var kombinerad vaktmästare/guide i slottet, mormor var husmor på värdshuset. Det här var före de korslagda sparris-arnas tid (och sås som ligger utspridd i små droppar) så det hette husmor, inte kock.
De hyrde en arbetarbostad i ett trefamiljshus som ägdes av hovet. Mormor var av den rejäla, osentimentala och pragmatiska sorten.Var jag skitig i nyllet och vi var på väg bort brukade hon spotta i en näsduk och gno av mig i ansiktet. Devisen var "kärleksfull vägledning, men inget pjosk" och "plikter blandat med stort eget ansvar". När jag lärt mig simma i simskolan tvärs över fjärden fick jag simma bakom mormor och ekan i 1,6 kilometer tillbaka över fjärden. "Att simma längs en bryggkant är ingen konst. Jag vill att du ska kunna simma på riktigt!"
Låter hon som en ragata? Jag tyckte hon var underbar.
Jag hade stor frihet när jag var klar med mitt arbetspass som passupp åt värdshusets kafégäster utomhus.
Om jag inte hoppade i sängarna eller rörde något fick jag leka kung och drottning i slottet. Och följa med morfar upp i det läskiga klocktornet när flaggan skulle halas vid midnatt. I övrigt skötte jag mig mestadels själv. Bad-ade, byggde trädkojor, smög på hånglande tonåringar.
Två saker fick jag absolut inte göra: 1. Gå in i hästhagen och dra tagel ur hästarnas svansar (som vi sedan slog röda rosetter om och satte upp på flickrumsväggen). 2. Palla grönsaker hos den jättesnälla farbrodern mitt över vägen.
Jag gjorde båda sakerna.
Besöket i hästhagen höll på att kosta mig lillfingret när en av kusarna vände sig om och högg mig i handen. Mormor körde mig blödande till sjukstugan för omplåstring. Sen fick jag en örfil. Hur många gånger hade hon inte sagt att det var livsfarligt att gå in till obekanta hästar?!
Jag gjorde det aldrig mer.
Jag var fasligt förälskad i grannpojken (Per Morberg som numera är framstående skådis). När vi egentligen skulla passa hans lillasyster Maria kröp vi in i en garderob och pussades istället. Eftersom jag gärna ville imponera på honom och visa mig på styva linan tog jag initiativ till spännande kvällsräder i det där trädgårdslandet. Tills mormor kom på oss och jag fick en örfil igen.
Hon uppfostrade mig på sitt eget handfasta vis. Undrar vad hon skulle ha sagt om dagens curlingdebatt.