Jag älskar självscanning. Det är en underbar uppfinning som gör att matkunden slipper tre tråkiga och tidsödande moment: att köa för att betala, att plocka upp varorna på bandet och att plocka ner dem i kassar. Man scannar själv sin vara inne i affären och plockar ner den i kassen direkt. Man har järnkoll på hur mycket man handlat och att ångra en vara är enkelt.
Bara en idiot kan misslyckas. Har jag tänkt.
I trettonhelgen skulle den storätande Helggubben komma och inför det behövdes påfyllning i skafferiet.
Pip-pip här och pip-pip där. Jag var ganska vimsig och hade ingen inköpslapp. Snart var vagnens kassar fulla och jag gick glad i hågen mot scanningskassan, sjungandes en lovsång till den som uppfunnit denna revolution.
-- Hej, har det gått bra? frågade kassörskan vänligt .
-- Perfekt, bedyrade jag. Och tillade: jag älskar verkligen självscanning.
-- Det var roligt att höra, svarade kassörskan.
Jag drog mitt medlemskort.
-- Oj då, nu hamnade du på avstämning. Eftersom du har så många varor ska jag se om någon kan komma och hjälpa dig att packa upp dem, sa kassörskan ursäktande.
Och jag pladdrade förstås på.
-- Ingen fara, jag har ingen brådska och det begriper ju alla att man måste kollas emellanåt. Annars kunde ju folk börja smyga ned både det ena och det andra i kassarna. He he. Jag kan packa upp själv, kvittrade jag .
I början av mitt liv som scanningskund kunde jag bli en smula nervös vid dessa avstämningar, men i takt med att jag skött mig klanderfritt har nervositeten försvunnit.
Att jag svettades berodde mer på dunjackan.
-- Oj då, det här var inte bra, sa kassörskan allvarligt när hon knappat in alla varor för hand och fått ut kvittot.
-- Va! Har jag gjort nåt fel? undrade jag oroligt. Nu påtagligt varmare där under dunet.
-- Tja, inte nåt fel, utan närmare bestämt sju.
-- Va? Nä! Det är inte möjligt!
Så fruktansvärt förödmjukande. Jag kan inte minnas att jag rodnat så präktigt sedan jag var barn och avslöjades med fingrarna i nån syltburk. Nu sprutade svetten under jackan och med skammens rodnad på kinderna gick jag igenom kvittot med kassörskan. Det stämde. Jag hade missat att scanna in sju saker. Samtliga från grönsaksavdelningen, där man väger varorna själv och får ut en streckkod som ska scannas.
Det handlade sammantaget bara om några tior. Ingefära för 2:48, en bit rödkål för 2:70, tio limefrukter för en tia osv. Hade jag velat försöka mygla hade det ju varit mer relevant att hoppa över 1,6 kilo nötfärs. Men ändå.
Som en rättskaffens samhällsmedborgare ska jag nu rakryggat ta mitt straff. Med så många misstag vid ett och samma tillfälle lär det bli täta avstämningar framöver. Så fungerar datasystemet.
Bara så ni vet vem det är som blockerar snabbkassan framöver.