Det var en skön försommardag. Ljus, färsk grönska, tjattrande småfåglar och liljekonvaljer kring hela hönshuset. Varför mamman hade dåligt samvete har hon glömt, men det har ju å andra sidan föräldrar stup i kvarten. Det är ett evigt tankefarande mellan "herregud, jag måste verkligen försöka hinna ge barnen mer tid, kvalitetstid" till "herregud, har jag närt denna bortskämda unge vid min barm, som bara ska ha och ha och inte ens kan plocka upp i sitt rum utan att det ska bli ett sabla liv?"
Just denna dag var modern ledig och ensam med den då 4-årige sonen. Högtidligt deklarerade hon att i dag fick han bestämma vad de skulle göra. Hela dagen.
"Vaddå, får jag bestämma precis vad jag vill?", und-rade han, märkbart tagen av denna nyordning.
"Tja, det är klart, till månen kan vi inte åka, annat än i fantasin, men om din önskan bara går att uppfylla så ska det bli så", sa den för dagen fantastiska mamman.
För sitt inre såg hon framför sig hur de bakade chokladbollar, gjorde i ordning en picknick och drog till stranden. Eller kanske begav sig ut på en skogsexkursion för att smyga på lejon. Det vore trevliga sätt att spendera dagen på.
4-åringen funderade länge och väl. Skrynklade ihop sin släta panna och kliade sig i den blonda kalufsen. "Nu vet jag, mamma. Jag vill fira jul!"
Mamman svalde förundrat, samlade ihop anletsdragen och överlade blixtsnabbt med sig själv huruvida detta var möjligt eller ej. Kom storsint fram till att det självklart gick bra.
Sonen drog likt en nyutnämnd projektledare upp riktlinjerna. Pepparkakor och julmust skulle de ha. Och knäck skulle kokas "för då luktar det jul i huset", en gran skulle kläs och efter en stundtals tuff förhandlingsrunda enades mor och son om att en köksstol gick precis lika bra som en riktig gran.
Pepparkaksdeg fanns ingen i deras närbutik på landet, men det fick gå med färdiga. Påskmust dög inte, men längst inne på lagret hittade den tillmötesgående affärsägaren en flaska julmust, dammig och säkert utgången, men so what?
Hem igen. "Hej tomtegubbar" på stereon och så drog de igång med knäckkoket. Att solen sken utanför fönstret struntade de blankt i. Likaså i att omkringboende lediga låg på stranden, medan de struttade runt i tomteluvor. Mandel hackades, pepparkakor (som aldrig smakat så gott) knaprades, must sörplades och slutligen dansades och sjöngs det "hejsan, hoppsan fallerallela, när julen kommer ska varenda unge vara gla" runt en förvånad köksstol, utstyrd med glitter, kulor och tomtar.
De hade jättekul. Och mamman njöt i fulla drag.
Julmys helt utan stress!
Efter några dagar slog det henne som ett klubbslag: Inte en enda gång hade sonen nämnt julklappar! Hade han glömt det, eller har klapparna trots allt en mindre betydelse för barnens julmyskänsla än vad vuxna vågar tro?
Nu är sonen två år äldre, har upptäckt att det dimper ner leksakskataloger i brevlådan och drabbas lätt av ett hysteriskt ha-begär. Men det är ju inte hans fel, det är vuxenvärldens.
Fortfarande tycks det dock vara julens dofter, frukost med ljus framför tv:s julkalender och igenkännandets glädje när samma gamla adventsstakar åker fram som betyder mest.
Glöm inte det -- du i dessa tider så hårt prövade förälder.