Jag tror inte på curlingvarianten av föräldraskap. Att sopa och sopa framför glina så att hela tillvaron blir så komplikationsfri och bomullsaktig som möjligt. Jag tror på rugbyvarianten, att lugnt och metodiskt förbereda dem för vuxenlivet. Att lära dem ansvar. Inte för att jag njuter av maktutövande, utan för att jag vill dem det bästa. Naturligtvis.
För om man inte ens i mellanstadiet kan hålla ordning på och packa sin egen gympapåse, när ska man då lära sig det? När man är 20 och ska flytta hemifrån?
Och att lägga smutskläderna i tvättkorgen. När ska man lära sig det? När man är 15, 21, 54?
Att sätta gränser för sina barn är svårt. Att för barnen förklara varför man sätter dem är ännu svårare. Det som ur en vuxens perspektiv handlar om långsiktig omtanke kan i ett barns värld framstå som snålhet eller missunnsamhet.
Kalle får betalt för att bädda sin säng och städa sitt rum. Varför får inte jag det?
-- Därför att den dagen du flyttar hemifrån kommer du inte att få betalt för det. Det är varje frisk människas plikt att ta hand om sina egna prylar. Och förresten, jag får inte heller betalt.
Kan jag inte få köpa godis, fast det är onsdag?
-- Nej, dels är det dåligt för dina tänder, dels förlorar lördagsgodiset sin magi om man börjar käka snask när som helst.
Olle behöver aldrig ställa in sin disk i diskmaskinen, varför måste jag det?
-- Därför att vi inte har någon betjänt i det här huset.
Jag ska inte lägga min tand i ett glas med vatten, utan under huvudkudden, som några i min klass gör. Då får man en 50-lapp och en leksak av Tandgubben istället för bara en guldtia?
-- Gör det du. Men den tandgubben jobbar inte i vårt område, så det är lönlöst. Tanden kommer att försvinna bland lakanen och så går du miste om guldtian också.
Alla föräldrar har emellanåt dåligt samvete för sina ungar. Ett lika enkelt som uselt sätt är att "köpa sig fri".
"Jag ägnar mig verkligen inte åt dig så mycket som jag borde/stackars dig som har skilda föräldrar, klart du ska få det där dataspelet du så gärna vill ha/ett par julklappar till kan inte skada."
Allting trissas upp. Dyrare grejer, fler julklappar, ännu mer spektakulära klasskalas, full uppsättning av prylar hos bägge föräldrarna.
I sin mest absurda förlängning får barnet i princip allt det pekar på. Snacka om björntjänst. Det är ju att längta, spara, drömma -- och kanske en dag nå fram -- som är det fina i livets kråksång.
Rena führermorsan? Nej, att ställa krav är inte detsamma som pedanteri eller att neka dem att vara barn och spralla loss. Är vi lediga dagen därpå får de gärna till marchallers sken ha vattenkrig i trädgården mitt i natten och dra in gräs i hela kåken.
Det finns dammsugare.
HEMLIKT
Carina Glenning
Bostadsredaktör
carina.glenning@corren.se