Henry Bergehed föddes 1931 och växte upp på Tinnerö som näst yngst i en syskonskara på tio. Att höra honom berätta om barndomen är som att lysna på Barnen i Bullerbyn.
– Det var massor av barn, både på gården och i torpen. Vi sprang omkring och lekte indianer och vita, badade i Tinnerbäcken som var uppdämd här, åkte skridsko på vintrarna. Det var en härlig barndom.
Men det var inte bara lek, barnen fick jobba också.
– Vi låg och gallrade kålrötter och betor i långa rader med trasor bundna runt knäna. Det fanns inte vatten och avlopp så det var till att pumpa och bära ut slaskhinken. Men vi två yngsta kom rätt lindrigt undan.
Elen hade i alla fall just kommit till Tinnerö när Henry föddes. Först till lagården – det var viktigast – sedan till boningshuset. Henrys pappa Thure var tidigt ute med att skaffa mjölkmaskin till de runt 30 korna, som så småningom blev 40. Arrendet till Sturefors gods motsvarade värdet av en viss mängd vete och mjölk – dåtidens metod för inflationsskydd.
– Vi var självförsörjande på det mesta. Grönsaker förstås, vinteräpplena räckte långt in i april, grisen slaktades i oktober. Det var väl mest socker och kaffe – grönt, som vi rostade i vedspisen – som vi handlade hos Brunsjö, affären i korsningen Djurgårdsgatan/Drottninggatan. Fiskbilen och charkbilen som kom till gården handlade vi också en del av.
Den första tiden fick familjen själv frakta mjölken till kunderna.
– Det var min storebror Yngve – han är 96 år nu – som körde mjölken med häst och vagn varje dag, till sjukhuset och hushåll längs Djurgårdsgatan bland annat. Hästen hittade så bra att när Yngve lämnat mjölken på ett ställe och kom tillbaka med de tomma flaskorna hade hästen redan gått vidare till nästa kund.
När Henry övergår till att berätta om sitt vuxna yrkesliv är kontrasten så stor till livet på gården att tanken svindlar. Henry var en kort tid flygingenjör på Saab och var med och ritade Lansen. Sedan konstruerade han tunnelbanevagnar och utrustning till kärnkraftverk, satelliter och rymdfarkoster. Från Bullerbyn till rymden, inom ett och samma liv!
– Ja, tänk vad mycket som har hänt. Och ändå har det inte gått så lång tid, inte egentligen.
1961 fick familjen lämna Tinnerö, när militären tog över. När vi nu går husesyn med Henry har det gått mer än 50 år, men Henry verkar ha ett närmast fotografiskt minne.
– I det här lilla förrådet stod grammofonen. Det var mest Glenn Miller och sådan musik. Här stod kylskåpet, ett amerikanskt Frigidaire. Här fanns ett väggfast spritskåp, där smakade jag olovandes mina första kapsyler ... Där stod symaskinen och där borta ett stort ekbord som vi spelade pingis på.
När Linköpings kommun nu ska renovera Tinnerös mangårdsbyggnad till ursprungligt skick har de stor hjälp av Henry som har gjort noggranna skisser över hur det såg ut, både inomhus och utomhus.
Sedan några år tillbringar Ruben Brage mycket tid här på Tinnerö, först med att återställa utomhusmiljön med fruktträd och trädgårdsland och sedan i höstas med att renovera invändigt. Ruben jobbade på Saabs dataavdelning från 1969 till två år före sin pensionering då han bestämde sig för att sadla om och renovera hus i stället.
– Det känns helt rätt. Jag kan undra varför jag höll på med datorer i så många år.
Ruben har lagt ner ett stort detektivarbete för att ta reda på vilka lister som är ursprungliga, vilken färg väggpanelen hade, vilka tapeter som är ursprungliga. Sedan gäller det att komma så nära originalen som möjligt. Ruben pekar på en vägg.
– Här ska jag återskapa den gamla lerkliningen som släppt. Det verkar vara linhalm. Faktiskt precis samma metod som vi har hittat i järnåldersboplatser här på Tinnerö!
När Henry Bergehed kommer på besök passar Ruben Brage på att fråga ut honom. Var stod vedspisen egentligen? Och bakugnen, den måste förstås ha haft en lucka?
– Näfveqvarn stod det på den. Där bakade mor och mina systrar hålkakor varannan vecka. Brödet förvarades i en zinklår i visthusboden och efter 14 dagar var det rätt hårt. Ibland var det grönt också. Var det ont om det fick man skära bort det gröna och äta resten.
När Tinnerö mangårdsbyggnad är renoverad är tanken att kommunen ska använda den för representation och möten. Kvällstid ska föreningar kunna vara här. Men det kommer förmodligen att ta några år.
– Man får gå försiktigt fram med sådana här projekt och det är svårt att få fram pengar. Vi har fått avslag från Westman-Wernerska fonden ett par gånger, berättar Ruben Brage.