Kungspudlarna Saliga Sally (syster till Sexiga Sixten) och Silla nästan välter oss i hallen hemma på Rävstigen i Linköping. Men det är inte det som gör att vi blir kvar just där så länge. Vackra, söta, knäppa, roliga prylar på väggar och golv tjivas om våra ögons uppmärksamhet.
Gunhild tillverkar främst speglar och "bråttomstolar". Den senare är en vanlig stol med förkortad sits, en sits som också fungerar som lock till en låda för mobilen och nycklarna. Sådant man lägger ifrån sig när man kommer hem. Den förkortade sitsen gör att den tar liten plats och därför passar i just hallen. Alla stolar och speglar får sina egna, högst personliga utsmyckningar och namn.
Gunhild har inte precis valt den enklaste vägen i sitt yrkesutövande. Hon tillverkar aldrig två likadana exemplar, dock kan det bli tema med variationer.
- Det leder till viss idétorka emellanåt. Då kan jag mejla mina döttrar eller bjuda hit dem på middag. "Hjälp, jag har stopp på idéer!" Sedan spånar vi loss tillsammans.
Den idétorkan är lite svår att ta på allvar när man knallar omkring i huset som nyligen växt med makens tjusigt byggda ateljé så att Gunhild även kan ställa ut sina arbeten hemma.
Men vi kanske ska ta allting från början.
När Gunhild gått ut grundskolan arbetade hon en tid som snickarlärling vid Karl Andersson & Söner i Linköping. Hon hade tänkt sig en framtid som inredningsarkitekt. I stället utbildade hon sig till bildlärare vid Konstfack i Stockholm och arbetade som lärare i nästan 20 år. På ledig tid gick hon renoveringskurser för Sture Rundström. En dag undrade han om hon kunde gå en utbildning för renovering av gamla förgyllningar, som han anmält sig till men inte kunde gå på.
- Och jag svarade: "Nej usch, förgyllningar är det värsta jag vet!", skrattar Gunhild.
Men ibland tar livet oväntade vändningar. Hon gick den där utbildningen i alla fall - och blev fast. Under sina 20 år som bildlärare fortsatte hon att förkovra sig inom såväl möbelrenovering (sålunda är hon även utbildad maskinmöbelsnickare) som förgyllning. För 18 år sedan tog hon så språnget och sökte tjänstledigt från lärarjobbet för att satsa helhjärtat på "det värsta hon vet", det vill säga förgyllningar.
Den bana Gunhild valt genererar varken snabba eller lättförtjänta pengar, det förstår vi när hon beskriver den omständliga processen. Därför får en hugad spekulant betala 1 200 - 1 500 kronor för en decimeterhög spegel. Men så har den också tagit tre-fyra veckor att färdigställa och man blir garanterat ensam i världen om just sitt ex. Forceras processen blir det fusk och förgyllningarna kommer inte att hålla i flera hundra år som tanken är.
I en tid då ekorrhjulen snurrar allt snabbare och slit-och-släng-mentaliteten blivit ett levnadssätt så känns det här tidskrävande pilljobbet verkligt udda.
Gunhild tillverkar max 100 speglar per år, ställer ut över hela landet och säljer främst via gallerier. Den förgyllningsteknik hon använder var mycket populär på 1700-talet men i dag är hon, så vitt hon vet, helt ensam om att använda den på det sätt hon gör.
- Den är för tidskrävande helt enkelt, men jag, ja jag gillar tanken på att hålla en så gammal tradition vid liv.
I dag finns mängder av fuskförgyllningar, som att bara förgylla en målad träyta, utan det lim av haravkok, torkning och mängder av mellanslipningar som Gunhild praktiserar (se faktaruta). När limmet och kritan värms i vattenbad blir det väldigt mjukt och är lätt att lägga på föremålet. Harlim är tillskillnad från många andra animaliska limmer mjukt, vilket gör att det följer med träets rörelse. Därför krackelerar inte förgyllningen så lätt.
Själv har Gunhild aldrig frestats att ta några genvägar. Hon gör allt från ax till limpa. I verkstaden finns både bandsåg och slip för tillverkning av grundramar och bråttomstolar. Innan ramen förgylls hittar hon på ett tema och gör skisser, modellerar sen figurer som får stå eller sitta på ramarna, av en blandning av harlim, krita och linolja. Efter förgyllningen av mässing eller aluminium ska skapelsen slutligen få ett fiffigt namn.
- Jag har en väninna som är en fena på associationer, hon brukar inspirera mig.
Ibland är det bara ett ord tillsammans med en tokrolig figur som får betraktarens mungipor att fara upp, ibland ett mer djupsinnigt budskap eller intressant tecken i tiden.
Själv kan jag inte släppa mustriologin. En liten mus sitter på ovankanten av en spegel och jojar. Bara så där. Schwong så far jojon ditåt på den första spegeln, swisch så far den iväg åt ett annat håll på den andra spegeln och - hoppsan hejsan - där for den iväg åt ett helt annat håll på den tredje. De är oemotståndliga de där små krypen. Och namnen på speglarna är förstås "Jojo", "Jojomen" och "Jojomensan".
Rik blir Gunhild inte, men verksamheten går runt. Och med facit i hand är hon glad att hon nappade på den där, numera nedlagda, förgyllningsutbildningen för länge sedan.
De äldsta fragmenten med samma förgyllningsteknik har hittats i pyramiderna i Egypten.
Men det verkar enklare att bege sig till Rävstigen i Linköping.
CARINA GLENNING