Det lilla tvåvåningshuset på Järnvägsgatan i Vadstena byggdes för nästan 120 år sedan. Då tjänade det som frukttorkningsfabrik. Nu har Frukthem för första gången blivit bostadshus.
Första tanken när vi kliver ur bilen och står framför det vackra röda huset är att det ligger malplacerat. Jag får lust att på bästa Pippivis bära det med mig till en skogsglänta någonstans, kanske med en bäck i närheten, och en stor blommig äng. Där tycks det höra hemma, höljt i ett gammaldags, romantiskt skimmer.
Nästa tanke är, paradoxalt nog, att huset är alldeles perfekt placerat. Frukthem smälter in i omgivningen och har en självklar del i platsens historia. Direkt man kört av från genomfarten och åker Järnvägsgatan i en mjuk u-sväng ligger det där, och möter besökaren med faluröd fasad och stora inbjudande fönster.
Jag önskar naivt att ytterväggarna kunde tala. Då skulle de berätta om allt som hänt de senaste 117 åren. Här har sålts snus och ettöreskola i en speceriaffär, här har krängts skottkärror, här har mekats cykel, här har till och med byggts hopphinder till hästar. Sist i den brokiga samlingen av verksamheter var loppisen "Moas fyndbod". Kanske är det därifrån som de konserverade grisfötterna kommer? Burken dök upp tillsammans med en massa bråte under bjälklaget vid renoveringen.
Konstnärsparet Johan och Cathrin Hesselstrand tog över Frukthem i maj 2002. Vadstena kommun hade andra planer för området, men efter lite övertalning ritades de om. Johan och Cathrin fick förstås stå för fiolerna, men det var det värt.
Att höra dem berätta om allt arbete de lagt ned för att förvandla Frukthem till ett hem för fem personer, med fyra sovrum, vardagsrum, två toaletter, stort kök och därtill ett rum som tjänar som ateljé, är nästan som att lyssna till en kärlekshistoria.
- Jag vill aldrig flytta härifrån, säger Cathrin bestämt.
Vi sitter i det gulmålade ljusa köket och följer renoveringsarbetets gång i ett fotoalbum. Nytt bjälklag och golv har lagts in, den vitmålade fassponten i taket är charmigt sned och vind. Ytterfönstren är av gammalt blåst glas. I trädgården utanför tar äppelträd och päronträd sats inför sommaren. Kikar man noga mellan de röda pelargonerna på fönsterbrädan kan man skönja en koja i ett av träden.
Med hjälp av Vadstenaarkitekten Eva Strömberg drog Johan och Cathrin upp riktlinjerna för bostaden.
Ljuset var viktigt, och att köket skulle vara husets hjärta.
- Vi bakar mycket, alltså behöver vi stora bänkytor i köket. Däremot tittar vi inte så mycket på tv så den behöver inte ha en framträdande plats. Det gällde att kartlägga våra livsmönster, säger Cathrin.
Med släkt och vänners goda hjälp växte bostaden fram, sakta men säkert.
- Jag minns när vi opererade bort en sex meter lång järnbalk i taket mellan nuvarande köket och vardagsrummet, berättar Johan. Det var ett känsligt skede i renoveringen, vi visste inte om den var bärande. Morbror Sten, som hjälpte oss, klämde fast en tving i taket och sa: Lossnar tvingen så spring! Men den satt kvar och än så länge har inte huset rasat.
Johan kommer från småländska Mariannelund och Cathrin från Kolbäck i Västmanland. De bodde länge tillsammans i Stockholm men längtade till någon mindre stad. En plats där barnen, Elin, Linnéa och Erik, kunde växa upp i lugn och ro.
- Vi hade varit i Vadstena och ätit glass en gång för länge sedan och staden etsade sig fast i minnet, säger Cathrin.
Familjen flyttade in i en fyra i Sjökvarteren medan de letade hus.
- Vi ville ha något gammal, helst ett trähus. Det passar oss eftersom det är så vi har vuxit upp, både Johan och jag.
Första tanken när de klev in i Frukthem var att det var sunkigt. Men Johan och Cathrin såg potentialen och kavlade upp ärmarna.
I februari 2003 var bottenvåningen färdig och familjen flyttade in. Under första året sov alla fem med sängarna på rad i vardagsrummet medan övervåningen renoverades.
2004 var allt klart. Elin, 14 år, har ett eget rum i gult. Det slipade trägolvet är original. Utanför fönstret ligger slottet och Vättern.
Linnéa, 11, gillar rött. Hon har ett gammalt vackert skrivbord från mormor och morfar. På ett bord intill står knyppeldynan. När Linnéa inte spelar fiol eller ukulele knåpar hon med en vacker tunn spets.
Lillebror Erik, 8, har valt djungeltema i sitt rum. Väggarna är gröna förstås, och den orange- och svartrandiga tigerbyrån i ett hörn blir en skön konstrast.
Från en stor spånskiva över skrivbordet kikar en giraff och en elefant fram, tillsammans med övriga kollegor från världens djungler. Cathrin har skapat med penslar och färg.
Den gamla trappan, i original så klart, leder ner i hallen igen. Den är vackert sliten, här har många fötter sprungit upp och ner genom åren.
Cathrin tar en paus i rundvandringen och slår sig ner i korgstolen vid trappans fotände. Härifrån kan man kika rakt över hallen och in i tvättstugan som faktiskt också tjänar som mini-zoo. Här bor gamla kaninen Tufsan, pigga chinchillan Kirre och lilla hamstern Molly Majros.
Vi är tillbaka i köket igen, husets hjärta. Härifrån har man uppsikt över hallen och entrén, trappan till övervåningen, vardagsrummet och Johan och Cathrins arbetsplats.
Nog för att det kan dra lite kallt här och var under kalla vintermånader - vad annat kan man begära när flera av fönstren är 110 år gamla - men själva huset riktigt andas av värme och hemtrevnad.
Fåtöljerna i vardagsrummet kommer från Johans mormor och morfar i Småland. Den läckra robusta soffan med extra hög rygg är från Cathrins farmor och farfar i Västmanland. Tillsammans utgör de lite av jugendstil, möjligen med en touch av bondgård ...
- Vi gillar möblerna, säger Cathrin. De var med oss även i lägenheten i Rinkeby i Stockholm, men där passade de aldrig riktigt in. Nu har vi äntligen fått ett hus som passar till möblerna och till oss!