Slumpen styr våra liv. Så var det också för Ingmarie Greiff Wester och maken Göran Wester för tio år sedan. De bodde mitt i Norrköping. Han med ett yrkesliv som arkitekt och art director, hon som psykolog. De var 63 år och bestämde sig för att det fick vara färdigjobbat. Men, hur skulle livet som pensionär se ut?
- Jag ville verkligen inte gå Drottninggatan upp och ner och shoppa, säger Ingmarie. Jag längtade till något helt annat.
Och Göran som sysslat med bilder i hela sitt liv var av samma åsikt.
De såg annonsen, "kulturhus från 1700-talet i gamla Skeninge", och tog sig, försenade, till visningen via tåg och buss. Det var en skön sommardag med fågelkvitter och blommande stockrosor. De vandrade runt i boningshuset och de fem ytterligare byggnaderna på tomten. Såg alla möjligheter som fanns ... och blev fast i återvändsgränden. Det hade de inte trott, att det var i Skänninge de skulle hamna som pensionärer. Men varför inte?
För mig som tidigare bara farit rakt igenom orten är det en ny värld som öppnar sig när jag svänger ner till Skänninges verkliga vagga.
Här ligger den äldsta marknadsplatsen, Järntorget, med sin tusenåriga historia som ursprungsplats för Skänninge marknad. Inte bara husen runt torget utan också kullerstenarna, staketen, gatlyktorna, brevlådorna och de lummiga trädgårdarnas torpväxter och knotiga äppelträd andas fridfullhet. Här är så genuint och här är så vackert. Vi är bara ett stenkast från Skänninge centrum, men det enda som hörs är porlandet från Skenaåns lilla vattenfall. Jag förstår att Ingmarie och Göran blev fast.
Men mycket jobb väntade de nyblivna pensionärerna. Boningshuset var visserligen K-märkt exteriört men invändigt var mycket av 1700-talskänslan väck. Men se, under golvens fuskparkett låg en träfiberskiva och under den låg en linoleummatta och under den ... de vackraste golvtiljor man kan tänka sig! Och byggnaderna på tomten var fulla av gamla tegelpannor och annan bråte. Men sakta, sakta har paret rensat undan skräpet och letat sig fram till ursprunget. Men utan stora åthävor eller penningsummor. Allt har skett i lugnt takt.
Trädgården är Ingmaries verkliga stolthet. Hon älskar den djupt, det märks när hon ivrigt och leende guidar oss längs de slingrande stigarnas lummighet. Förr regerade brännässlor och gullris. Nu finns här kärleksört, praktlysing, flox, malva, stjärnflocka, dagliljor, höstanemon, aklejor, nunneört, vita pioner ... och en spritt språngande galen honungsros som tagit äppelträdet till hjälp för att vindla sig fem meter upp i luften. Här finns inga snörräta rader eller militärisk disciplin. Växtligheten har fått skönt lösa tyglar och det har lett till rena glädjefnattsprunkandet. Som om växterna verkligen vill vara här, inte bara är hitplacerade.
Det gamla brygghuset har fått slammade väggar och tjänstgör nu som Görans visningsrum för konst. En annan byggnad har blivit ateljé, en annan gäststuga.
- Det är inga märkvärdigheter, men vi är glada över att alla byggnader har fått funktioner, säger Ingmarie och Göran.
Boningshuset ser stort ut på utsidan, men den låga takhöjden gör att de 140 kvadratmetrarna känns betydligt färre. Eller lagom för två, snarare. Här bodde förr fyra familjer så huset har haft fyra kök.
- Det finns så oerhört mycket vi inte vet om vad som har försiggått här under 300 år, konstaterar Göran. Men man måste ju heller inte veta allt.
Jag vet att jag blir förlorad i en speciell plats i detta lilla paradis. Utanför Görans ateljé finns ett vindfång med öppningar åt två håll. Stockväggarna är strukna med tjära. På väggen hänger ett gammalt ok och några rephärvor. I vindfånget vajar Ingmaries kryddväxter i stora buketter. Allt med Skenaåns rogivande porlande som kuliss.
Den som lyssnar noga kan höra hästhovarnas klapper över de bulliga kullerstenarna. Och är det inte Magnus Ladulås på sin Eriksgata vi skymtar där borta, vid Skenaåns äldsta vadställe?