För hundra år sedan var det snarare regel än undantag med generationsboende på den svenska landsbygden. Men så flyttade tjänstefolken iväg från gårdarna, sedan de inneboende, därefter föräldrarna och sist de ogifta döttrarna, som kunde bo kvar hemma ända in på 50-talet.
Därefter har vi gått mot allt mindre hushåll och i dag är många ensamstående livet ut. Samtidigt tvingas unga bo hemma allt längre på grund av bostadsbristen. I Stockholm bor var fjärde invånare mellan 20-27 år fortfarande kvar hos föräldrarna. I hela landet är siffran 16 procent. Dessutom ifrågasätts äldrevården allt mer. Många invandrare som kommit till Sverige är vana vid att bo nära sina släktingar. Tänk om generationsboendet står inför en renässans!
I så fall kan släkten Almegård se sig som trendsättare. För på 1800-talsgården Hageby gård i Fornåsa gillar man att klumpa ihop sig.
Det började 1933 när gammelfarfar Åke, 83, år som 13-åring kom till gården tillsammans med sina föräldrar. Han gifte sig, ville gärna ta över lantbruket efter sin far och flyttade in i Flygeln. Tre söner och en dotter fick han. Flygeln blev för liten och Åkes familj bytte plats med föräldrarna i boningshuset.
Ett av Åkes barn, Lahrs, ville gärna ta över lantbruket och flyttade in i Flygeln. (En annan, Lennart, har valt att bosätta sig i det gamla Knekttorpet strax intill boningshuset. Och Mickes bror Stefan har just köpt ett grannhus ...)Lahrs och Anita fick tre söner (Joakim, Mikael och Stefan) och plötsligt kändes Flygeln trång och de bytte plats med Lahrs mamma och pappa.
Och så där håller de på. Under pingsthelgen skedde den senaste rockaden. Lahrs och Anita i boningshuset bytte plats med sonen Micke med familj i Flygeln.
Så nu har Åke, som väl får sägas vara den som startade den här rundgången, hamnat i det gamla sädesmagasinet, tillika garaget och snickarboden.
Men tro inte att det finns någon "undantagskänsla" över hans 54 kvadratmeter stora krypin. Fräscht, öppet och alldeles lagom för en ensam gammal man, tycker Åke själv. Och skulle han bli trött på gårdens stoj tar han bilen in till särbon Hildur som bor i Borensberg.
Det är lätt att räkna upp fördelarna: om Åke blir krasslig finns hjälpen nära, när Micke och Annika behöver barnvaktshjälp så finns den tio meter bort. När Micke under vinterhalvåret behöver extrahjälp med potatissorterandet ställer mamma Anita upp.
När arbetet på åkrarna blir overmäktigt för Micke kommer pappa Lahrs till undsättning. Det finns alltid någon som vattnar ens blommor när man åker bort och det är väldigt odramatiskt att låna socker från grannen. Och så räcker det faktiskt med en prenumeration på Corren.
Nackdelar då? Ärligt talat!
- Det ska vara att man inte har någon egen trädgård, säger Annika efter en stunds funderande. Någon plätt som bara är ens egen. Annars kan jag inte komma på något.
Släkten sitter inte i knät på varandra utan försöker respektera vars och ens behov av privatliv. Fast barnen Albin och Ebba rusar omkring som de vill förstås.
Och blandrasen Axel borde vara lite yr i bollen vid det här laget. I våras vaktade han stora huset. Nu plötsligt ropar matte från Flygeln och tycker att det är där han ska hållas.
Halmlukten från den jättelika pannan, som förser gårdens alla hus med värme, sveper fram mellan potatis- och vitkålsodlingarna. Albin gungar i en nedhängande lönngren och Åke förflyttar sig i minnet sådär 50 år bakåt i tiden.
- Det känns inte som om det var så länge sedan jag gungade sonen Lahrs i samma gren. Fast i dag skulle den nog inte hålla för honom.
Släktingarna får överta varandras tapetval och inredningssmak vid flyttarna. För det mesta krävs inga revolutionerande omgörningar. Men Anita går definitivt i tapettankar. Hon har matsal i barnbarnens före detta lekrum och vill gärna ha en bård med något annat än glada nallar och ballonger i regnbågens alla färger.
Maken Lahrs klagar dock inte över tapetbården i arbetsrummet än, fylld av fantasifulla rymdfarkoster.
Men vissa saker på gården Hageby får inte röras. Som porträttet på Albins, Ebbas och Jonnas gammelfarfars farfar i boningshusets arbetsrum.Om den tavlan tas ned börjar gubben spöka i huset. Det är alla säkra på.