- Precis lagom. Jag skulle inte klara av att pendla, konstaterar hon med ett stort skratt för hon är en glad, pigg, och energiskt, aktiv kvinna.
Bostaden är en fyra med kök på tredje våningen som man når genom två vindlande och smala trappor med vardera tolv kurviga trappsteg. Jobbet är sedan sommaren 2010 chefskapet på Ragnar Dahlbergs café.
- Då bodde jag sedan drygt tio år tillbaka i Gamla Linköping och sökte jobb. Frågade Ragnar "Vill ni ha mig?". "Ja" svarade Ragnar. Så det var rena slumpen att jag hamnade på caféet, hävdar Jessica Ericsson.
Lägenheten ligger i Jungfru Lovisas gård som byggdes 1760 och fungerade som hotell där Lovisa Dahlgren hyrde ut rum i de två nedre planen under sista halvan av 1800-talet. Huset flyttades 1955 från Ågatan 39 till Hökaregatan 2.
Bostaden ser väldigt strikt och modern ut innanför det gamla skalet.
- Inte så väldigt modern, säger hon och öppnar skafferiet och tar tag i en av hyllorna och konstaterar:
- Det här är gammeldags och solid träinredning. Lägenheten har charm men det går åt varma tofflor på fötterna.
Här bor hon med sambon Peter sedan februari. Bostads besök sköts upp en vecka eftersom badrummet renoverades och röran inte tillät någon visning.
- Tack och lov var det för lågt i takt för att få in en dusch och därför fick vi behålla badkaret vilket passar utmärkt eftersom jag är en badmänniska.
Är du fortfarande politiskt aktiv socialdemokrat?
- Visst, jag sitter som ledamot i bildningsnämnden och är ersättare i kommunfullmäktige.
För drygt en månad sedan utsågs hon till årets Tage Danielsson-stipendiat och har framfört sånger och kupletter ur Svenska Ords produktion under många år.
Du är kaféboss, politiker och artist. Hinner du med allt?
- Jag har sagt nej till nyårsrevyn eftersom det skulle bli lite körigt. Dessutom visade det sig efter det beslutet att jag är med barn och då hade det definitivt inte gått att hinna med allt.
Det säger hon och placerar en välmanikyrerad hand på den runda magen som blir mindre när barnet gör familjen till en trio om fem månader.
Vi lämnar kaffebordet i köket med smulor av lagom sega kolasnittar i mungiporna. Ut i hallen med sin stupande trappa ner mot gården.
Här ligger ett litet rum som den ständig välmejkade Jessica Ericsson kallar för "smink- och maskeradrummet".
- Mitt maskeradrum som jag snart får överge eftersom vårt barn ska få ett eget rum, säger hon utan att verka alltför svårmodig eller vilsen.