Gloria tvingades skapa ett nytt hem

Så var det för Gloria Brecamonte för 18 år sedan då hon, maken och sönerna flydde från Peru. Det fanns ett akut hot mot familjen. Gloria berättar detaljerna för mig, men hon vill inte att jag ska skriva om dem. Klart är dock att allt gick väldigt snabbt. Allt hon hann lämna efter sig var ett brev till sin mamma.

Gloria minns huset som var hennes hem i staden La Perla.

Hon gestikulerar och visar med händerna hur husets planlösning såg ut.

- Här kom man in i vardagsrummet. Sovrummen låg där. Och från köket kom man ut i tvättstugan. Den hade inget tak. Det fanns ingen... vad heter det nu ... torktumlare. Jag hängde min tvätt ute. Den torkade i vinden och av solen. Jag hade blommor där i krukor. Det var fint. Jag trivdes bra där, det var ett lugnt område. Mina pojkar lekte på gatan med grannarnas barn.

Gloria ler när hon berättar om huset där hon bodde med sin man och sina tre pojkar. Men leendet döljer en sorg. Livet blev inte lätt efter flykten.

Vi träffas i hennes lägenhet i centrala Linköping. Inredningen går i gröna toner.

- Jag tycker om grönt, jag vet inte varför. I Peru hade jag också mycket grönt. Och gult. Mörkgröna möbler och gammal stil. Mamma tog hand om möblerna efter att vi flytt.

Soffgruppen vi sitter i är i grön plysch. Gloria har köpt den hos Myrorna liksom mycket annat i hemmet. Jag lägger märke till en fin detalj på soffornas och fåtöljernas armstöd. Mörkgröna band precis i vinkeln mellan armstödet och ryggstödet.

- Det var trasigt där, säger hon och visar. Men jag fixade till det. Och jag satte på nya ben också, för de gamla var trasiga. Det blev bra, eller hur?

Ja, det blev det. verkligen. Soffgruppen ser faktiskt som ny ut. Gardinerna matchar i en gröna och beige toner.

- Dem har jag sytt.

Sytt har Gloria gjort i princip hela sitt liv. I Peru arbetade hon som frisör. Hon tog hand om och uppfostrade sina pojkar, när de gått och lagt sig på kvällarna sydde hon kläder som hon sedan sålde till sina kunder i damfriseringen. Det var kämpigt att få tillvaron att gå ihop. men Gloria har kämpat ända sedan barnsben. Hon växte upp hos sin mormor i norra Peru, "invid en liten hamn och en stor strand". Femton personer var de i huset. Två sovrum, ett vardagsrum, ett kök. Utanför fanns kycklingar, kalkoner, en gris och marsvin. Alla jobbade tillsammans, hjälptes åt, sydde kläder som de sedan sålde. På somrarna sålde de mat till människor som kom för att tillbringa dagarna på stranden.

När Gloria var 18 år flyttade hon till huvudstaden Lima, till sin mor som arbetade där. Hon utbildade sig till frisör, gifte sig, fick barn och bosatte sig så småningom i La Perla. Att det långt bort i världen fanns ett land som hette Sverige hade hon ingen anledning att fundera över.

Inte förrän den dag då hon livrädd och gråtande tvingades lämna allt för att kliva ombord på ett plan med destination Stockholm.

- Jag var chockad och grät hela vägen. Men jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att vi bara måste ge oss iväg. När vi kom till Sverige var allt overkligt som i en film. Det var på sommaren, den 29 juli 1992. Det var mycket varmt. Allt, allt var annorlunda. Människorna såg annorlunda ut och pratade konstigt. Jag förstod ingenting. Jag var rädd. Mina pojkar var rädda. Vi fick åka buss till Tumba. Bussen var fullpackad med människor från olika länder.

Flyktingförläggningen i Tumba blev Glorias första bostad i det nya landet. Här stannade familjen i en månad. Sedan flyttade de till Skänninge.

- Där fick vi bo i en tvåa tillsammans med en familj från Bolivia. Nej, vi kände dem inte. Ett sovrum, ett vardagsrum, en toa, ett kök. Åtta personer. I rummen fanns bara våningssängar. I köket ett bord och sex stolar. Familjerna fick turas om att laga mat och att äta.

Det är lätt att förstå att tillvaron var komplicerad med så många människor på en liten yta. Men Gloria bestämde sig för att kämpa. När det blev jobbigt tog hon med pojkarna med sig och gick ut. Efter ett år fick familjen en egen lägenhet. En etta. Det var lycka. De tog med sig sängarna. Bord och stolar fick de "av Stig och Lilian, mycket snälla människor".

Gloria sökte sig till kyrkan för att få kontakt med människor. Hon blev bekant med ett gift par, Lars som var präst och hans hustru Katarina som var diakonissa.

- Jag vill jobba, jag jobbade alltid mycket i mitt hemland, säger Gloria och berättar att hon erbjöd sig att hjälpa till i parets hem. På så vis fick hon inblick i svenskt hemliv. Hon passade barnen. Hennes yngste son som då var två och ett halvt år fick följa med mamma till jobbet. Gloria tvättade, strök, lagade mat, städade och började lära sig svenska.

- Jag hade tur som träffade lars och Katarina, de hjälpte mig in i det svenska samhället.

Efter en tid kom bud om att alla flyktingar i Skänninge skulle flyttas till Norrköping. Gloria blev förtvivlad. Men än en gång hade hon tur. Samtliga kyrkor i Skänninge gick samman för att göra det möjligt för Glorias familj att bli kvar där.

- De trodde på vår familj. Jag är så tacksam för det.

När kyrkan dessutom hjälpte familjen att få en fyra var glädjen stor.

- Pojkarna sprang omkring i rummen och skrattade, Titta, mamma, så många rum!

Gloria började på Komvux. Hon träffade Maud som kom att bli hennes bästa väninna. Efter skolan träffades de och pratade svenska. Familjerna umgicks.

- Jo, svenskan var svår. Men jag är tacksam för att jag fick lära mig. Jag måste ju intergrera mig, för jag är inte i Peru längre.

Tillslut fick Glorias familj uppehållstillstånd. Det var prästen Lars, som gav dem beskedet. Han bjöd familjen Brecamonte på middag och sa att han hade en överraskning. Gloria fick ett kuvert i handen. När hon öppnat det översatte Lars innehållet till spanska.

- Alla grät. Äntligen kunde jag känna mig säker. Jag började se framtiden för mina barn. Det skulle bli bra, de skulle få studera.

När familjen var trygg kunde de också köpa sina första egna möbler. En mörkröd soffgrupp från Mio i Mjölby.

- När jag köpt den kände jag att nu är jag hemma. Vi satt i soffan och tittade på tv. Mamma, mamma, så fint minns jag att pojkarna sa. Vi var så glada och stolta.

Ett riktigt hem hade börjat växa fram.

Under samtalets gång har vi förflyttat oss från det ljusa vardagsrummet till det moderna köket. Kyl, frys och spis i rostfritt matchas av grafitgrått kakel över diskbänken och ett golv i gråsvart kulör. Köksluckorna är sobert ljusgråa.

- När vi kom in här för första gången, det var min yngste son ????? och jag, så sa vi med en mun "Åh, så fantastiskt, vi bara måste bo här.

Så fick det bli. Inflyttningen ägde rum den 21 augusti 2009. Gloria trivs. Den stora balkongen som vetter mot en innergård där barn leker är ett extra plus.

- Du vet, i Peru måste man köpa egen köksinredning om man flyttar in i en lägenhet eller hyr ett hus. Spis, kyl, frys, till och med diskbänk får man köpa själv. Så det här är fantastiskt.

Innan Gloria landade här i fyrarummaren hann hon dock bo på flera ställen. I Mjölby där hon stortrivdes. I Vadstena där hon tidvis bodde hos Åke som hon träffat några år efter separationen från sina barns far. Sönerna stannade hos mamma.

Åke flyttade med tiden till Gloria i Mjölby, de gifte sig och Gloria fick sitt svenska efternamn, hon blev fru Bergkvist.

- Det här är Åke, en fantastiskt snäll man. Han var ingenjör, säger Gloria och visar ett foto i en väldigt vacker och väldigt tung silverram. Ramen är från Peru.

Tragiskt nog fick de båda bara åtta år tillsammans, Åke gick bort i cancer 1995. Gloria blev änka. I förtvivlan sålde hon nästan allt, alla möbler, alla saker som påminde om mannen hon älskat så mycket. Några oljemålningar, som går i harmoniskt grönt, behöll hon. De hänger i vardagsrummet nu.

Med sin stora, förlamande sorg reste Gloria hem till Peru och bestämde sig för att där skulle hon stanna. Hon bodde hos sin syster.

Efter sju månader fick hon ett telefonsamtal. Det var äldste sonen som ringde. "Mamma, det är någon här som vill prata med dig". Fyraåriga barnbarnet Linnéa tog telefonluren:

- Farmor, varför är du så långt borta. Jag längtar efter dig. Jag vill sova hos dig, jag älskar att sova över hos dig.

- Jag är snart hos dig, svarade Gloria och bestämde sig i samma sekund för att återvända till Sverige.

Utan egen bostad, utan bohag, flyttade hon in hos en av sönerna i Norrköping. De bodde i en etta. Gloria fick sängen. Jorge sov i soffan. Så bodde de i ett halvår innan de fick en trea.

- Det var så skönt att få ett eget rum. Det tyckte vi båda två. Gloria skrattar åt känslan och minnet.

Nästa flytt gick till Linköping. Till lägenheten där foton på sönerna pryder väggen i sovrummet. Det här är XXXXXXX., säger Gloria och visar stolt de inramade bilderna. Under dem står en spjälsäng. Inköpt på Myrorna. Den är till för de minsta barnbarnen som regelbundet kommer för att sova över hos sin älskade farmor. Gästrummet på andra sidan hallen står också alltid redo för barn eller barnbarn som kommer för att umgås och kanske stanna över natten. Familjen är det viktigaste för Gloria. Hon och hennes söner är väldigt tighta. De pratar om allt och om någon har bekymmer hjälps de åt att hitta lösningar eller trösta.

I hallen finns en bit av Peru. En färggrann matta med motiv från Machu Pichu hänger på väggen.

- Den köpte Åke när vi var där tillsammans.

Den andra hallväggen pryds av kopparföremål i inca-stil.

- Min mormor var inca. Hon talade quechua. Den här är en modell av en kniv som incafolkets läkare använde när de opererade. Gloria pekar på en märklig, ja... kniv, typ, som hänger bland andra minnesföremål. Hallspegeln är i form av en sol. "Inca dyrkade solguden". Spegeln har hon köpt under ett av sina besök i hemlandet. Hon kallar hela tiden Peru så. "Mitt hemland", säger hon.

Nio flyttar har det blivit under de 18 år Gloria bott i Sverige. Hon är trött på att flytta, trött på att packa och packa upp, säger hon. Nu ska hon bo kvar i den här lägenheten. Åtminstone fram till att hon blir pensionär. Då vill hon återvända till sitt hemland. Hon säger inte Peru, hon säher hemland. Hon vill bo där under vintern. På sommaren vill hon bo i Sverige.

- Vilket som är hemma? Peru är alltid, alltid hemma. Åh att komma dit, känslan av att jag är hemma igen. Att andas in luften. Att människor pratar samma språk. Det är hemma.

- Men här är också hemma, säger Gloria Brecamonte-Bergkvist på sin perfekta svenska med vacker spansk brytning. Att hon skulle bli svensk, det hade hon aldrig trott den där dagen för 18 år sedan då hon livrädd och gråtande landade på Arlanda flygplats. Hon blev det. Hennes söner blev det. Men hennes hemland är och förblir för alltid Peru.

FAKTA OM GLORIA:

Namn: Gloria Bracamonte-Bergkvist.

Familj: Fyra söner, fyra barnbarn och två bonusbarnbarn.

Bor: I hyresrätt, fyra rum och kök, i centrala Linköping

Gör: Har en praktiktjänst på Internationella Kvinnoföreningen i Linköping. Stickar och virkar kläder till barnbarnen.

Det bästa med mitt hem: Balkongen, kylen och frysen.