Helvetet, det är andra människor, menade Jean-Paul Sartre. Jag är helt övertygad om att han först och främst syftade på grannar, detta nödvändiga ont. Efter att ha avverkat ett hundratal grannar genom åren har jag tröttnat rejält på detta fenomen och är benägen att hålla med Sartre.
Mitt hem ska vara min borg, fullständigt ointaglig, vilket är omöjligt med grannar som sipprar genom väggarna. Jag hör när grannen går på toaletten, dammsuger, har fest, ser på tv, grälar (ett gräl fick jag även ta del av visuellt då grannhustrun slängde ut grannmakens kläder genom fönstret), gör barn (tyvärr kan man ibland höra hur dom ligger med varandra i våningen ovanför), bråkar med barnen och skäller på sina hundar som likt rörelsedetektorer skäller så fort någon rör sig i trapphuset.
Jag vet om grannen är arbetslös eller om grannen jobbar sanslöst mycket, om han (oftast en han i det här fallet) har klippt navelsträngen till sin mamma ännu, om grannen har semester eller om grannen flyttar in eller ut.
Att grannen har problem går inte att undvika. Otaliga av mina grannar har varit i klammeri med rättvisan, (bodde ett tag bredvid en dömd brottsling, det var inte läge att bråka med honom om petitesser som att han struntade i att göra rent torktumlarfiltret i tvättstugan, vilket för övrigt är den värsta synden man kan begå i ett hyreshus), ett flertal har haft problem med spriten, och en hade problem med tillgången på sex (jag hann knappt flytta in innan han ringde på dörren och frågade vad jag kostade).
Visst, jag är intresserad av människor, men inte på det här sättet. Jag vill välja när jag ska lära känna människor, höra dem själva berätta att de är lite halvknäppa och har konstiga vanor. Man tar inte kontakt med en granne som man vet har kranarna rinnande under de flesta av dygnets timmar. Finns det någon som helst rimlig förklaring? Odlar han sköldpaddor i badkaret eller är han renlighets- fascist?
Att inte vilja lära känna sina grannar anses tragiskt. Att inte veta vad grannarna heter väcker medlidande. "Vad synd om dig, i vår trappa är sammanhållningen så god". Vi har gårdsfester och städa-förrådet-dagar, jättemysigt. Här känner alla alla och vi är som en enda stor familj."
Jag ryser. Umgänge ska vara självvalt. Själv kollar jag helst i titthålet innan jag kliver ut i trappan, man vet aldrig, det kan ju stå en granne där. Eller än värre, en granne som vill prata. När jag väl hamnar i den situationen (tyvärr oundvikligt) så slås jag av att det alltid är trappuppgångens övriga grannar som ska avhandlas. Jag kan inte för en sekund förstå varför det är så intressant. Jag är inte mer nyfiken på personen på andra sidan väggen än på den som bor på Smålandsgatan 5 i Malmö.
Men det allra värsta med grannar är ändå vetskapen att de i sin tur vet vad jag och min familj har för oss innanför väggen. Hjälp! Inte för att vi är konstigare än andra men visst kan man bli paranoid för mindre?
Så glöm inte, det är inte storebror som ser dig, det är grannen.
HEM-
LIKT