Frälsebrukaren Jonas Larsson lär ha fått slita sommaren 1814.
Och alla andra somrar också förresten, då han levde som brukare på det som då var en mindre gård och i-dag är vårt idylliska sommartorp.
Detta hus, denna fantastiska rofyllda plats, faluröda bräder och vita spröjsfönster, myskmalva och kaprifol mot knuten! Vedspisen med värme som går in i själen, vindsrummet med sina enorma liggtimmerstockar, köksgolvets breda plankor. Dasset uppe i backen belyses av tidig morgonsol, gräset glänser silvrigt av daggen i motljus.
På torpet vaknar vi ur det mentala idet på våren, solar, badar och grillar på sommaren, myser på hösten med tända ljus, och när novembermörkret faller tar vi sängkläder, färgburkar, skafferiinnehållet och pelargonerna och flyttar hem till värmen i stan.
Så kunde inte Jonas Larsson och hans familj göra.
Om takbjälken på torpets vind inte är stulen från något tidigare rivet hus och återanvänd, byggdes vårt torp 1814. Det avslöjar det vackert inristade årtalet i stocken.
Vid den tiden var stället troligen så lagom charmigt.
Kanske gladdes Jonas och hans familj som vi åt tussilago i vårgräset och smältande isflak i sjön, blommande äppelträd, sommarängen, praktfull höstglöd och vinterns vitgnistrande orörda snö.
Men de hade också obönhörligen hårt arbete hela året, is på vattenhinken på golvet om vintermorgnarna, missväxt, skördestress, sjuka djur, ont om pengar, familjemedlemmar som dog.
Första sommaren på torpet funderade jag inte mycket över husets ursprung och historia. Sen kom nyfikenheten. Vilka var de som bodde här i huset 1814? Vilka var familjerna som kom efteråt? Vad har huset varit med om? Hur såg det ut runt omkring?
Landsarkivet - jag lovprisar denna skattkammare för torpforskare!
De flesta använder Landsarkivet (och även nu för tiden internet och källorna som finns åtkomliga där; dödböcker, födelseböcker, husförhörslängder) till att släktforska.
Man kan lika gärna använda dokumenten för att torpforska.
I samma stund som jag för första gången insåg vilken skatt, vilka upplysningar, vilka detaljer som finns att gräva fram ur åldriga dokument som präster, lantmätare och andra personer prydligt nedtecknade och sparade för hundratals år sedan, var jag fast i Pusslandet.
Nu går jag med frågorna ständigt i bakhuvudet.
I-dag har flera år gått sedan jag första gången klev in på Landsarkivet i Vadstena, rotade fram mikrofilmskortet med den första husförhörslängden för vårt torps socken, monterade kortet i läsaren och på skärmen började försöka tyda de nedtecknade namnen på människorna som deltog i prästens förhör.
Sedan dess har Pusslandet långsamt lett till fler och fler bitar som fogas samman.
På internet hittar jag uppgifter som andra forskare delat med sig av. En koll hos Riksantikvarieämbetet avslöjar att vårt torp upptogs i rullorna som en fast fornlämning 1980, för att det anses så välbevarat. I Östgötarummet på Stifts- och landsbiblioteket i Linköping gömmer de gamla böckerna uppgifter om både bygden och gården. Min senaste pusselbit är hembygdsföreningen; på en lapp på skrivbordet står namnet på en man som sägs kunna "allt" om traktens gamla torp och gårdar.
Kan knappt bärga mig tills det blir tid att ringa det samtalet.