Det är påskdag och året är 1995. I det lilla röda missionshuset i Bjäsäter predikar pastor Sören Johansson om Jesu uppståndelse. Stämningen är ändå dämpad; det här är den sista gudstjänsten i kapellet som funnits ända sedan 1878. Av den en gång så blomstrande missionsförsamlingen återstår bara två Bjäsätersdamer i 80-årsåldern och det har blivit tungt att underhålla huset. Motvilligt har de bestämt sig för att sälja.
Det är nu Marie Hagsten kommer in i bilden. Hon åker och tittar på huset - och blir förälskad.
- Det var läget jag föll för. Jag har alltid tyckt att Bjäsäter är en så häftig by. Och så hittade vi det här huset med en porlande bäck och med sjön alldeles nedanför.
Sedan dess har hon många gånger haft anledning att fundera på om det var ett så klokt beslut att köpa det gamla missionskapellet. Huset är dragigt och kallt och renoveringsbehoven har varit - och är - stora.
- Men jag älskar att bo här. Det är så avkopplande att komma hit efter en arbetsdag. Att kunna gå direkt ut i skogen, bada i sjön eller bara sitta i trädgården och njuta. Det är en ynnest att få bo så här, i en levande landsbygd. Se djur genom fönstret och få koskit på bilen när man kör till jobbet ...
Marie Hagsten är byggnadsantikvarie på Östergötlands länsmuseum. Det förpliktigar. Alla renoveringsarbeten ska göras på rätt sätt med traditionella material och metoder. I 14 år har hon skrapat plastfärg från fasader och fönster för att ersätta med slamfärg respektive linoljefärg. Och än finns det plastfärg kvar att skrapa bort.
- Många i min bransch väljer att bo i helt nya hus just för att kunna koppla bort jobbet på fritiden, berättar hon.
Att Marie Hagsten och hennes sambo, länsantikvarie Bengt Häger, är noga med att göra allt rätt förstår jag när Marie berättar hur de åker på loppisar och köper gammal spårskruv.
- Moderna stjärnskruvar kan förstöra en hel restaurering!
Mycket i huset har bevarats från missionsförsamlingens tid. Predikstolen är kvar och gudstjänstlokalen bildar nu ett stort, öppet vardagsrum. Den största förändringen är att taket har sänkts för att få plats med sovrum på övervåningen.
Väggarna är blå och gröna. Marie har hittat delar av originalmålningen och återskapat den i hela vardagsrummet. Köket har blivit varmgult av linoljefärg med guldockra och vitt.
- Jag trivs med färger, det blir så varmt. Och det fanns säkert en tanke när missionsförsamlingen målade väggarna från början - den gröna jorden som möter den blå himlen.
Jobbet som byggnadsantikvarie handlar mycket om att stå på husens sida. Att övertyga människor om att hus är värda att bevaras. Att vi bara har våra hus till låns och att kommande generationer har rätt att se byggnader och miljöer från alla tidsperioder utan att de förvanskats och förstörts.
Marie Hagsten har en särskild förkärlek för hus som det är synd om. Gamla skjul och garage som ingen människa tycker är snygga, men som har en historia att berätta. Ta en herrgård till exempel där ägaren bara vill behålla mangårdsbyggnaden och flyglarna. Men det är ju ekonomibostäderna och torpen runtom som berättar hur livet här såg ut. Alla byggnaderna ingick i ett ekonomiskt sammanhang.
- Det gäller att vara ödmjuk och försöka förstå husen och deras historia. Ta ner en gammal tegelpanna och du hittar fingeravtrycken från hantverkaren som gjorde den en gång i världen. Titta på ett fönster och fundera en stund på hur snickaren gick en lång promenad för att välja ut skogens allra bästa träd till fönstervirke. Alla hus har sina kvaliteter och alla har något att berätta.