Än har inte våren satt fart när vi hälsar på hemma hos Maria Lindgren och sonen Yacine i Opphem. Men det gör detsamma. Parkerade utanför hennes lilla vitkalkade lerhus, med utsikt över undersköna sjön Ämmern och med galande tuppar som kuliss, får det vara vilken årstid det vill.
Man blir lite avundsjuk på gemenskapen i Opp-hem. Det tycks vara mer regel än undantag att man hjälps åt och säkert har renoveringen av byns gamla smedja gjort sitt till. Där har man nu pub, kafé, fester, möten och smide.
Att bygga sig ett hus just här handlar om mer än att bara skaffa sig ett boende. Och väljer man att bygga en kåk "som möjligen aldrig blir helt färdig" snackar vi livsprojekt. Och uppfyllande av dröm.
Okunnig som jag är om lerhusbygge (och med sagan om vargen och de tre små husbyggande grisarna vevande i skallen) hade jag väntat mig något... bräckligt. Ett bygge där man liksom inte riktigt vågar luta sig mot väggen.
Men Marias och Yacines kåk är sannerligen inget korthus. Den är stabil, om än liten - och naggande god. Dess namn är Sinkadus, synonymt med tillfällighet, flax, lyckträff, slump.
Det är stor skillnad på ett bygge och på ett färdigbyggt hus i förändring. Blir det nånsin klart? Marias ögon glittrar när hon lägger av ett gapflabb och knycker på axlarna som svar. Just "helt färdigt" är inget som har högsta prioritet, förstår man. Man måste få tid att bara leva också, mellan byggandet.
Hennes första tankar på ett lerhus planterades under en långresa i Nordafrika när hon var 26. Där praktiseras tekniken flitigt, och när Maria senare pluggade i Lund och läste en artikel om lerhusbygge i Sverige tänkte hon: "ska jag nån gång bygga ett hus så ska det bli ett sådant". Projektet tog fart efter att hon gått en lerbyggarkurs på Almagården i Arbogatrakten där hon fick kontakt med andra lerhusbyggare.
Drivkraften var, och är, att skapa ett ekologiskt hus av naturmaterial. Miljöaspekten och kretsloppstänkandet är viktiga hörnstenar i det här bygget. Det betyder lera, sand, älg- och kohår, vatten, kutterspån, häst- och kogödsel och halm som huvudsakligt byggmaterial. Linoljefärger, klinker och kakel på insidan. Separationstoalett som gör avföringen till gödsel och jord. En fläkt torkar ut avföringen och ger ett helt luktfritt badrum. Garanterat! Urinen går till en tank på två kubik. En tvåkammarbrunn tar hand om bad-, disk-, och tvättvattnet. I taket isolerar stenull, under golvvärmen finns cellplast. "Men den är åtminstone freonfri."
Det eldas flitigt i vedpannan i köket och en ackumulatortank ser till att värmen är behagligt fördelad över dygnet.
Husbygget startade för sex år sedan. Nu är äntligen badrummet klart, men i fem år levde hon och Yacine med utedass. Duschandet skötte de hos vänner och släktingar. Och lärde sig därmed uppskatta de små sakerna, som vi annars tar för givna.
Maria, till vardags lärare för asylsökande barn, bjuder på kaffe, kex och ekologisk marmelad. Yacine har två kompisar hos sig. En lågt stående, ännu blek, sol lyser skönt in över lergolvet i vardagsrummet. Katten Findus sträcker lojt ut sig i en solstrimma som faller in.
Förutom det sköna inomhusklimatet som naturmaterialen ger händer det nåt speciellt med ljudet i ett sådant här hus. Om det är hårt, lite studsande och kantigt i ett nybyggt hus av mer normalt snitt, så blir det mjukare i ett lerhus. Och så luktar det annorlunda här. Gott - och lite jordigt. Ett hus för sinnena alltså. Det är omöjligt att inte låta händerna smeka över golv och väggar.
Sinkadus är ett nybygge av gammalt material. Ett återvinningshus i dess rätta bemärkelse. Maria har gott om liksasinnade bekanta och får ständigt tips från vänner om begagnade prylar. De gamla fönstren har hon köpt för 500 kronor styck. Själva stommen till huset är ett gammal sädesmagasin av timmer som Maria, efter en annons, kom över för 5 000.
De 2 000 tegelstenar som grannen, kakelugnsmakaren, murat husets murstock av kommer från Hycklinge gamla stenbruk och betingade ett pris av 2 kronor styck. Maria var hantlangare, eller mursnäcka som en kvinnlig sådan förr kallades. "Tungt och roligt!", bedyrar Maria.
De 5 kubik lera som gått åt till väggar och golv kostade 75 kronor kubiken. Och halmen, ja, den köpte hon av grannen för en tusenlapp.
Tomten gav hon 80 000 kronor för och det har varit nödvändigt med en hel del inhyrd arbetskraft. En försvarlig del av byggandet har hon dock gjort på egen hand, som det helkaklade badrummet och klinkergolven.
Men utan 50 fantastiska vänner, 30 vuxna och 20 barn, samt hennes egna föräldrar som ställt upp i ur och skur, hade det aldrig gått att förverkliga Sinkadus. Slutnotan lär landa på 600 000--650 000 kronor. Men vad är väl det för ett drömhus!
Den dagen ingen vill bo i Sinkadus längre behöver det inte rivas. Det kommer sakta och säkert att återgå dit det ursprungligen kom ifrån - naturen själv.
blev ett drömhus i Opphem