Hemma i vårt hus har vi väl en och annan sak som kan betraktas som onödig.
En av de mest onödiga måste vara bidén.
Jo, vi har en bidé. En lejongulfärgad dessutom. Ni kan se den framför er va? Sjuttiotal så det skriker om den.
När vi flyttade in i huset tyckte jag att det var jättehäftigt med en bidé. Det var lite flott. Ungefär som det är i dag med bubbelbadkar.
Bidé var en gång tänkt att underlätta underlivshygienen, men hur har den egentligen använts genom åren?
Vår lejongula har fått stå ut med att vara: skrubbfat för lortiga fötter, tvättho för snabbtvätt av strumpor, ypperlig plats för att duscha av krukväxter på, samlingsplats för necessärer, tidningsställ och ett av barnen har haft bidén för att dyka i..... Hon tog på sig cyklop och "dök" efter clowner. Visst, clowner kan bo i bidéer.
En gång gjorde bidén kanonnytta. Lillan hade sprungit in i köket, precis när hennes mor ställt ett glödhett ugnsgaller på golvet. (Aja, baja får man INTE göra). Den lilla ramlade förstås på gallret och brände armen. Iskallt vatten spolades upp i bidén och den lilla, som var i perfekt höjd för en bidé, kunde hålla den brända armen i vattnet.
I tidningen Vår Bostad skriver en krönikör, som aldrig bott med bidé, om att det ändå är synd att slänga dem på tippen när badrum renoveras. Sätt ut dem i trädgården som fågelbad, tipsar hon.
Hon berättar också att bidé kommer från ordet bidet, som betyder liten häst. Denna badrumsmöbel är fransk från begynnelsen och var på 1700-talet en lyxvara.
Bidén tål att hånas åt, men jag lovar, en dag fnyser vi åt bubbelbadkaren också.