"Tänk att hon skulle välja just mig. Bara i det här rummet, gästrum nr 2 på Löfstad slott, fanns så många andra stiliga möbler, en del lika förgyllda som jag själv. Livet var inte så galant längre. Mitt röda, vackra sidentyg hade börjat gått sönder och jag trodde aldrig att jag skulle få nytt tyg. Siden är ju inte billigt precis."
Vi träffar soffan på slottets övre plan tillsammans med Agneta Fernström från Linköping. Det är hon som valt ut möbeln. När Agneta skulle göra sitt examensarbete på Carl Malmsten Centrum för Träteknik & Design valde hon att visa på alla de förändringar en stoppad möbel kan genomgå under många, många år.
"Hon valde rätt när hon valde mig. Det har ju gått mer än 200 år sedan jag tillverkades och jag har hunnit vara med om ett och annat. Inte bara fått nytt tyg och ny stoppning, tänk bara på vilka som suttit här och pustat ut."
En av landets främsta stolmakare på 1700-talet hette Johan Erik Höglander. Det var han som under slutet av det århundradet gjorde stommen till "vår" soffa. Precis som alla andra Stockholmsstolmakare signerade han sina möbler med ett stämpeljärn. När Agneta Fernström hittade signaturen IEH var hon säker på tillverkaren, där-emot gick det inte att lista ut tapetserarens namn.
Möbeln är ändrad lite här och där, allt efter tidens olika ideal. Spikhål visar att den klätts om flera gånger. Stommen har också förändrats. Ett tränat öga kan nämligen se att pärlstavar hyvlats bort på yttre ryggstolpar som istället klätts med tyg.
"Om jag nu minns rätt efter två sekler var min färg från början ljusgrå. Det dröjde hundra år innan jag förgylldes."
Minnet sviktar en del även när det gäller stoppning och tyg. Troligen skedde en omstoppning i början på 1900-talet samtidigt som det mönstrade sidentyget kom på. Hur tyget såg ut från början är det ingen som längre vet, det fanns inte ens ett enda litet fragment tyg kvar runt spikhuvudena när Agneta Fernström varligt gjorde sin undersökning.
I Agnetas uppgifter ingick också att restaurera och klä om soffan. Kvar på Löfstad slott sedan mer än 100 år fanns oanvänt sidentyg, exakt likadant som det gamla och slitna. Det fanns inte obegränsade antal meter kvar av det sköra tyget så Agneta fick vara ytterst noggrann när hon skulle klippa till tygstyckena.
"Emilie Piper, Löfstad slotts sista ägare, hade bestämt att jag för alltid skulle se ut som jag gjorde när hon dog 1926. Både med tyg och snörmakerier. Det visste ju Agneta och det lyckades hon också med."
Får man lov att sitta en liten stund? Jag lovar att inte skava på det ömtåliga tyget. Jeans är ju lite tuffare än de sidenklänningar som du säkert är mer van vid.
"Som Sophie Pipers klänningar, menar du. Viss skillnad mot dina hårda jeans. Vissa saker vill man ju behålla för sig själv, som till exempel vilka som suttit här. Men jag hamnade ju i alla fall i Sophie Pipers vård."
Sophie var syster till Axel von Fersen, han som var den franska drottningen Marie-Antoinettes gunstling. Men hur soffan kom till Sophie är osäkert eftersom hon ärvde möbler inte bara efter sin bror utan också från föräldrarna. Dessutom möbler som Axel ärvt av Evert Taube, Sophies älskare. Snurrigt? 1700-talets Evert Taube var inte någon anfader till "vår" Evert Taube. Han var generallöjtnant och umgicks i kretsarna kring Gustav III.
Det finns en annan soffa på Löfstad som man tror kan ha stått i Axel von Fersens sängkammare i Stockholm. Men den lilla badkarssoffan då? Har den också haft en plats där? I så fall, vad hände i sängkammaren?
"Inga kommentarer."
Soffan lär i alla fall ha kommit med något av de 27 flyttlass som gick från Stockholm till Löfstad, som Sophie Piper ägde. Hon ansåg det vara för farligt att leva i Stockholm efter att hennes bror hade misshandlats till döds och hon flyttade därför till Östergötland.
Några lugna år följde för vår möbel på det lantliga godset. Sophies son Carl Fredrik Piper ärvde Löfstad (och soffan). 1856 sålde han egendomen till sin son Charles-Emil Piper, som gifte sig med en kvinna som också hette Sophie.
Under den här tiden lät man renovera många slottsmöbler och nya köptes. De gamla och omoderna fick stå i skymundan i gästrummen.
"Det är inget jag gärna vill prata om, det var inte så värst trevligt."
Sedan tog nästa generation över och den nya ägaren hette Emilie Piper. Hon såg till att möblemanget renoverades och många förgylldes.
"Här bodde en förgyllare under hela 82 dagar! Det var tider! Hit kom också sadelmakare och tapetserare en gång om året och de stannade i flera veckor för att ta hand om möbler. Emilie köpte också en stor mängd rött sidentyg som vi blev omklädda i."
Enligt Agneta Fernströms efterforskningar lär det vara länge sedan någon satt i den. Stämmer verkligen det? Det gamla tyget var mycket mer slitet än andra möbler med samma tyg. Har någon i smyg suttit i badkarssoffan och filosoferat om gamla tider.
Sedan 1942 är soffan ett museiföremål.
"Skulle du vilja bli kallad museiföremål? Nu har jag ju trätt fram i ljuset!"