Med räddning menar Eva att det i Björkfors alltid finns någon hemma på dagtid. Hon är sjukskriven sedan fem år efter en trafikolycka där hon drabbades av en svår wiplash-skada. Eva har ständig värk i nacke och höger arm. Planen för tio år sedan var egentligen att starta någon form av verksamhet i den gamla disponentvillan Lindgården. Eva har ett förflutet som utbildningskonsult och hade hoppats kunna utveckla en utbildnings- och konferensverksamhet i huset. Men ingen rehabilitering för värken har fungerat, så de planerna lades på hyllan.
Även om disponentvillan i sig är nog så intressant rör sig samtalet denna januariförmiddag mest om boendeformen. Kan man bo här, mitt ute i "intet"? Det är ju så väldigt långt till allting ...
Klart man kan! Till och med pendlingen till Saab i Linköping, för Ulf, har sina kontemplativa inslag med soluppgången över sjöarna. Men framför allt är det Björkforsandan som gjort att paret Hanes ursprungliga kärlek till huset under åren spridit sig till att omfatta en stor kärlek till samhället Björkfors.
- Vi bodde i Hjulsbro tidigare och där pratade jag bara med två grannar på alla år. Men här, här umgås alla med varandra, oavsett ålder och bakgrund. Det är Björkfors i sig som är den gemensamma nämnaren, inte vilken yrkestillhörighet människor har.
Varför är det så, att gemenskapen ofta är större ju ensligare husen ligger? Eva har en teori.
- På många platser bor människor för nära inpå varandra. Hör när grannen spolar, ser vad de har på grillen, märker grälen ... För att behålla sin egen och värna andras integritet låtsas man inte om varandra. Av hänsyn. I Björkfors är det långa avstånd mellan husen, stora fysiska avstånd som med automatik ger den där integriteten ändå. Därför blir det helt accepterat att här bara knacka på hos varandra.
Lägg till detta att Björkforsborna faktiskt behöver varandra, det gör man när man bor så långt ifrån annan hjälp. Det är ett givande och tagande som med åren svetsar människor samman och resulterar i pubaftnar, bastubad, fester, bokcirklar ...
Ulf och Eva var ute efter ett hus med historia. De letade runt Linköping, men allt var för dyrt, och cirklarna blev större och större. När de 1998 "på skoj" for till visningen av disponentvillan så bara åkte de och åkte ... tänkte: så här långt bort kan man bara inte bo ... såg huset och bestämde: jo, det kan man!
Det är lätt att förstå den där ögonblickliga kärleken. Disponentvillan ligger som en praktfull pralin mellan sjöarna Björkern och Åsunden. Vilket fönster man än väljer att titta ut genom så är det så vackert, trots det grådask himlen erbjuder just denna dag.
Huset kostade 800 000 kronor. Men Hanes har lagt ut ungefär lika mycket till. Fasaden var nyrenoverad, men inne fanns mycket att sätta tänderna i. I princip hade inget gjorts sedan 1940-talet. Nummer ett blev att byta ta ut den direktverkande elen som kostade 30 000 kronor om året. En vedpanna med elpatron sattes in som värmer 4 kubik vatten en gång per dygn. På sommaren räcker det med eldning var fjortonde dag för varmvattnets skull.
Köket på andra våningen flyttades ner till första och balkongen, som saknade avrinning och därför gav fuktskador i nedervåningens tak, renoverades och glasades in. Spånskivorna som dolde de vackra spegeldörrarna i huset togs bort.
- Det fanns ett restaurangkök i källaren också som vi flyttade delar av, så vi har tagit lite här och där. På Ikeas fyndavdelning hittade vi billiga bänkskivor. Den stora investeringen blev köksfläkten för 40 000 kronor. Fläktar över köksöar behöver rejäl styrka och dessutom ville jag att den skulle vara så tyst som möjligt. Därav priset.
I takt med att disponentvillan renoverats har lokala snickare anlitats som har kopierat originallister och dörrfoder. Husets ursprungliga själ får inte gå förlorad.
Ulf och Eva har tillsammans fem vuxna barn från tidigare äktenskap. 300 kvadratmeter ger plats för alla att komma och hälsa på. Mycket att städa ...
- Ja, men i ett gammalt hus får man ökad toleransnivå för såväl skavanker som städning, säger Eva och ler.
Stora hus ska användas och vara fulla med folk. När Hanes bjuder till sin årliga julfest får nästan hela Björkfors plats i stora salen. Möbler finns det gott om. En del stora gamla pjäser ingick i köpet, andra ingår i den "möbelkompostering" som ständigt äger rum här. När släktingar och vänner inte har plats för arvegods får prylarna bo i disponentvillan ett tag. "Den här är synd att slänga och den får ju plats hos er ..."
Andan i landsbygdssamhällen är lika väsensskild som sina individer. På vissa håll ska man ha bott i generationer för att accepteras och få komma in i gemenskapen, i andra finns stora slitningar mellan bofasta och sommargäster. Ett ständigt odlande av vi och dom.
Hanes hade ingen koppling till Björkfors då för tio år sedan, hade bara kört igenom en gång och kände inte en kotte. Ibland, när Eva är ute och promenerar i Björkfors, kan hon tänka "att vi vågade!", "vilken chansning vi tog!"
Så slumpartat - och lyckat - kan valet av bostad ibland bli.