Jag är stolt som en tupp över min höna. Jag måste ha tjänat som ett utmärkt föredöme under hennes uppväxt, så himla stark och kaxig som hon har blivit. Hon och en annan höna var de enda som överlevde en fruktansvärd massaker hemma hos mamma och hennes gubbe för en tid sedan.
Hönan heter Ledar-Berta eftersom hon alltid varit alfahöna i flocken. Först hemma hos mig, där hon är kläckt, och senare hos min mamma.
Därför blev jag väldigt ledsen när jag fick följande löpsedel via mejl:
RÄV
REV TIO
hönor och en
TUPP
Förstämning i bygden
Och aningen mindre ledsen när löpsedel nummer två damp ned en stund senare:
TVÅ
HÖNOR
överlevde
MASSAKER
Stillsam glädje i bygden
Jag saknar mina höns. Näst efter katt finns inget enklare och mer tacksamt husdjur. Man ger dem matrester - och får ägg tillbaka. Dessutom är de, tro det eller ej, riktiga personligheter.
Mina höns spatserade oftast omkring som de ville i trädgården. Av någon outgrundlig anledning visste de var tomtgränsen gick. Min första alfahöna var ovanligt kaxig. När ytterdörren stod öppen kom hon gärna in. Ställde sig i hallen, kollade läget, skrockade lite, vände och gick ut.
Hönsgården finns kvar och egentligen är det bara att sätta igång när som helst. Men höns och Helggubbe är oförenliga. Här hemma finns räv, grävling och hök - alla fruktade faror. Höns kräver att någon alltid stänger om dem på kvällen och öppnar åt dem på morgonen. Det går inte när jag åker till Helggubben stup i kvarten.
Helggubbe eller höns - det är frågan.
Fixar han inte mossan på taket snart så ska jag ta det hela under övervägande.
Neeej då, gubben. Skoja lite bara!