Planen var kall pastasallad i ett vindskydd. Det slutade med het Medelhavsgryta, vin och whisky i en praktvilla.
Hörrö du, Per Holmgren, visserligen var jag och Helggubben ute efter en smula kamp när vi till omgivningens förvåning valde att paddla kanot första helgen i september. Men du sa faktiskt att det skulle bli uppehåll i södra Sörmland fredag och lördag, men möjligen regn på söndagen. Du hade väldigt fel.
Vi la i kanoten klockan 14 i fredags. Ungefär i samma veva började det regna. Efter ett par-tre timmar var vi rejält blöta. Nu var vi verkligen tvungna att ta oss till det där vindskyddet. Vi skulle aldrig klara att få kläderna torra i ett tält.
Halv sex på kvällen hade vi kommit till den knyck på kartan där kanotleden skulle gå under en väg. Vi letade, tog oss in i vasspartier, körde på en sten, slog oss in i nästa vassparti ... ingen tunnel under vägen.
Nu regnade det riktigt rejält. Det var svårt att ta sig i land, men jag lyckades kravla mig upp för stenblocken medan Helggubben satt kvar i kanoten. Inte heller uppifrån vägen hittade jag passagen och började därför, modstulet, vandra längs vägen i hopp om att få se ett bebott hus. Hittade en praktvilla med sjötomt där det lyste varmt i fönstren.
Ringde på och förklarade vår belägenhet. Kvinnan studerade den dränkta katten utanför och sa att kanotkartan var felritad, att passagen befann sig en bit söderut och att det dessvärre var två timmars intensivt paddlade till vindskyddet jag nämnde. "Jaja, vi har mycket vin och god mat så det ska nog gå vägen", sa jag hurtigt, tackade och gick tillbaka, med regnet i små rännilar längs nacke, ryggrad och handleder.
Nu hade humöret sjunkit rätt avsevärt. Två timmar kvar att paddla - minst! Vi hittade passagen och kom ut i en vindpiskad sjö. Plastmappen med kartan var dyng-sur och det var nästan omöjligt att se åt vilket håll vi skulle. "Vänta, hojtade Helggubben plötsligt, det är någon som ropar!"
Borta på den bro vi passerat en stund tidigare stod nu en människa under ett paraply, vinkade och gastade. "Förlåt att jag var så trög! Kom tillbaka! Ni kan ju bo hos oss!"
Va, händer sådant här?
Ängelkvinnan och hennes ängelman hjälpte oss i land, inkvarterade oss i en suverän Lillstuga, med dusch, bastu, dubbelsäng, kyl ... Vi bedyrade att vi inte skulle vara till besvär, att vi hade sovsäckar och mat och ...
"Äsch, duscha och torka till nu så bjuder vi på middag inne hos oss sedan", sa paret.
Det blev en suveränt trevlig kväll. På frågan om hur de kunde bjuda in två dyngsura främlingar till övernattning och middag sa kvinnan: "Man ska lita till sin omedelbara magkänsla när man träffar nya människor - och våga vara lite knäpp. Livet blir roligare då".
Nöjda somnade vi i dubbelsängen kring midnatt, lyckligt ovetande om vad morgondagen skulle bära i sitt sköte ...
(Rafflande fortsättning följer ...)